1. Moderfloden är en roman om kärlek, mord och flykt.
Hur kom den här berättelsen till dig?

Den kom till mig efter en tågresa i Östeuropa, en snöig jul i slutet av 1970-talet, tillsammans med en man som jag var intensivt förälskad i.

Eller kanske kom den till mig då jag första gången träffade min svärmor, framför ett hotell i det sovjetockuperade Estland. Det enda jag då visste om Ama, var att hon 1939 hade skjutit ihjäl sin man. I boken beskriver jag vårt första möte så här:

Vad hade hon egentligen föreställt sig? En liten gumma från landet med huckle och trött blick, lik de otaliga kvinnor som stod längs trottoarerna och sålde blommor, bakverk och stickade tröjor? Hon visste inte riktigt, men hon hade i alla fall inte väntat sig denna lilla dam, som med ett förtjust leende kom fram till dem. Först tog hon Jaaks hand, han verkade nästan blyg när han hälsade på sin mor. Sedan vände hon sig till Sunniva, och bad på utmärkt engelska om ursäkt för sin eländiga engelska, varefter hon presenterade sig.

‒ I am Ama, Jaak's mother.
‒ And you are also Tiiu's grandmother, sa Sunniva och lyfte upp sin lilla dotter.

Efterhand lärde jag känna Ama, och med tiden blev vi nära vänner.

Om både resan och Ama har jag velat skriva, men inte som carbon copy of reality, hur gör man förresten det? Moderfloden är en berättelse baserad på verkliga händelser, men en del är fantasi, ett lim för att hålla ihop alltsammans. Men nog är allt berättande förföriskt, och därmed i någon mån lögn. Eller kanske det är tvärtom, kanske är det genom berättandet som någonting sådant som sanning uppenbaras. Fakta är per definition oomtvistliga, men förnimmelser och känslor, som existentiellt sett är det mest verkliga av allt, är aldrig vare sig exakta eller oomtvistliga. Ändå går det att förmedla något om just den dimensionen, människors känslor och förnimmelser, och jag hoppas att min berättelse kan göra det.

2.  Moderfloden är en vacker boktitel.
Hur tänkte du när du gav boken titeln Moderfloden?

Medan jag skrev boken hade den arbetstiteln "Resan" – ett tämligen intetsägande namn på en bok (det vackrare alternativet "Vinterresa" är som bekant upptaget, och jag kan ju inte tävla med Schubert och Wilhelm Müller). När jag funderade på en bättre titel, kom jag på att mor och modersmål är centrala teman i boken, och likaledes landet Estland, som är mer  moderland än faderland. Och genom Estland flyter den viktiga floden Emajõgi, vilket betyder Moderfloden - därmed gav namnet sig självt.  

3. Det är svårt att inte beröras av relationen mellan Jaak och hans mor Ama. Jaak har en framstående roll i handlingen men ända upplever jag att han står lite vid sidan i berättelsen.
Är det medvetet?

Nej det är det nog inte, jag skriver inte särskilt medvetet (tror jag). Om det verkar som om Jaak är lite vid sidan, beror på att det är Sunniva som tittar, och det är den Jaak hon ser som beskrivs. Han är magisk för henne, inte bara Jaak som individ, utan hela hans värld. När hon sedan träffar Ama, ser hon samma slags integritet som hos Jaak, och blir oerhört berörd av att Ama som har en sådan förfärlig levnadshistoria, kan vara så värdig. Där uppstår en längtan efter att ge Ama en röst, och berättelsen zoomar in på Ama och hennes historia.  

4. Några av bokens karaktärer är lätta att tycka om, andra inte. Karaktärer ger både positiva och negativa känslor och ibland vet jag inte riktigt om de är onda eller goda, hjältar eller antagonister?
Är det någon karaktär i den här historien som du tycker speciellt mycket om och är det någon som gör dig mer ambivalent?

Jag tycker naturligtvis väldigt mycket om både Jaak, min man, och Ama, min svärmor. Berättelsens onda genius är Nelly, Amas svärmor som tog ifrån henne hennes barn. Och om Nelly tycker jag inte alls.

5. Det här är en tragisk familjehistoria i en mörk tid som ända fick ett bra slut.
Finns den vänskapen som uppstod när alla släktingar träffades fortfarande kvar?

Ja, i högsta grad. Vänskapen med Kadri, förstås, men också med andra släktingar och vänner.

6. Jag tycker väldigt mycket om språket i den här boken.
Är det svårare att hitta det här vackra språket på svenska än på norska?

Haha! Visst, jag är alltid lika förvånad när jag stöter på vackra norska texter, prosa eller dikt, för att dikta på norska är att brodera i granit (att jag själv skrivit några vackra dikter på bokmål är ett mirakel!). Bokmål är det danskinfluerade stadsspråket, ett ganska platt språk jämfört med nynorsk, som faktiskt är den egentliga norskan, inte alls något nytt! (och naturligtvis är nynorsk mycket närmre svenskan än bokmål).

Jag vet inte om svenskarna är medvetna om vilket rikt språk svenskan är, med alla speciella verbformer, alla märkliga vändningar, speciella för svenskan! Om detta vet jag mycket – jag har nämligen översatt en del av mina noveller till (lata) svenska vänner, och inser att oj, det är nästan samma ord, men helt olika sätt att göra, i norska och svenska! Att norskan befinner sig i detta olyckliga läge, är en efterdyning av danskt och svenskt överherradöme, Norge är postkolonialt, på gott och ont (inte att förglömma: guldåldern inträffade under unionen med Sverige – med bl a Ibsen, Grieg, Munch, Sophus Lie..). Men den norska identiteten förblev stark, i bondstugorna fanns två böcker: Bibeln och Eddan. Man var medveten om sin historia, man hade inte glömt att det var norrmän som på 800-talet befolkade Island, och då var Norge redan ett land. Om språkkatastrofen skrev författaren André Bjerke:

"Å Norge, hva har du gjort med oss? Ingenting kan vi fullføre. Vi begynte med Eddaen, og vi endte med Trangviksposten. Vi diktet veldige runer på øyer i havet, og vi er så sprogforvirret at vi knapt kan skrive vårt navn. Vi grunnet et verdensrike og mistet det gjennom et hull i lommen. Vi oppdaget Amerika på en lørdag, og glemte det på mandagen. Hva var Vinland, Markland og Helluland? Å, bare noen skosåler som Askeladden fant, men ikke fikk med til kongsgården..."           

7. Har du något favoritcitat från din bok?

Kanske beskrivningen av Ama, där hon sitter vid sitt köksbord och skriver:

En gammal kvinna sitter vid sitt skrivbord i centrala Tallinn. En bit spetstyg är upphängd som gardin framför fönstret, och det vita dagsljuset strömmar in över hennes anteckningsbok och det stora, gröna läskpappret som hon har lagt upp på bordet som skydd. Med liten och exakt piktur skriver hon ned sina tankar i boken.

Hon skriver inte om sitt liv, inte om mannen som hon älskade och vars liv hon tog, och inte heller om sin lilla pojke, eller om hans farmor som rövade bort honom. Om detta skriver hon ingenting, utan endast om abstrakta principer, moral och filosofi. Hon skriver om linssliparen Spinozas tankar, om att avlägsna sig från affekterna och avvärja begäret, och om det kantianska imperativet, detta kyliga lagom som bör prägla en idealmänniskas liv. Men om passionerna, om den jublande glädjen och det djupaste mörkret, inte ett ord.

8. Du har tidigare gett ut diktsamlingar och noveller på norska. Det här är din först roman på svenska.
Kommer du att skriva fler skönlitterära böcker eller har du några andra författarplaner i framtiden?

Ja, jag har redan flera bokprojekt på gång. Dels en tjafsbok (på norska), dels en sorts filosofisk spänningsroman, igen på svenska. Förlaget vill banta detta manus, men det känns mer och mer omöjligt. Jag får se.

9. Jag har fortfarande så många tankar kring den här boken och kommer att bära den med mig länge. Frågeställningarna går runt men formuleras inte till frågor. Delar av handlingen känns långt borta i tiden men ändå så nära.
Ama läste många böcker men fick aldrig möjlighet att läsa den här boken.
Skulle hon velat läsa den?

Vilken fin fråga! Tack! Ja, jag är säker på att hon skulle ha velat läsa den, och jag hoppas att hon skulle tyckt om den. 

Tack! Astri Kleppe för den här veckans författarbesök här på basilicablogg och på instagramkontot @basilica55

Länkar till tidigare inlägg under veckan:
Gästinlägg Astri Kleppe
Recension av Moderfloden av Astri Kleppe

Nästa veckan är seriens sista vecka får jag besök av författaren och socionomen Viveka Eriksson som skrivit boken Handbok för sårade helare.

Missa inte det!