Gästinlägg av författaren Håkan Eriksson - känslan av att med fantasin skapa miljöer, karaktärer och händelser.
Enligt receptionisten var det en man och en kvinna som hade kommit in på kontoret. De hade räckt över fem Jordanska pass till henne och förklarat att någon skulle komma och hämta passen de närmsta dagarna. De sade aldrig var de kom ifrån, vad de hette eller vem som skulle hämta passen.
Där och då föddes idén till min första skönlitterära roman, Sömngångare. Den kom ut på Norstedts 2016 och var en thriller med terrorism som tema. Händelsen på det kontor där jag jobbade var märklig. Varför använder man en reception på ett vanligt företag som ett postkontor? Riskerna med det är ju så uppenbara. Det fanns kanske en helt naturlig, och möjligen oskyldig, förklaring. Eller så fanns det mörkare motiv. I vilket fall som helst, så sådde händelsen ett frö i min fantasi.
Sömngångare är en thriller, och jag ville att den skulle vara spännande att läsa. Men jag hade också ambitionen att skildra radikaliseringen av unga män och kvinnor i Europas städer. Hur en människa kan ta steget till att mörda andra människor av politiska skäl. Till att bli terrorist. Jag ville att boken skulle ta ett grepp om en större samhällsfråga, och inte begränsas till brottet och dess lösning.
Utifrån händelsen på kontoret började jag göra det som jag känner är så lockande med att skriva: Att skapa världar. Att endast med hjälp av den egna fantasin skapa miljöer, karaktärer och händelser. Att som författare ge sig själv privilegiet att kliva in i en alternativ verklighet, in i en bubbla av fiktion och kreativitet. Senare att bjuda in läsaren till den världen.
Det är en stark känsla, inte minst när skrivandet flyter på. När orden nästan kommer av sig själva. Men den starka upplevelsen kommer också ur motståndet och trögheten som ibland kan kännas så överväldigande. När man söker efter en fortsättning och de rätta formuleringarna.
Min senaste roman, Boardingcard, var inget undantag. Det fanns text som bara flög fram på skärmen, och det fanns text där varje ord var som ett steg i djup snö. Boardingcard är en bok som ligger närmare mig, personligen, än Sömngångare. Den är absolut ingen självbiografi, men den bygger på känslor och tankar som jag bar på som 19-åring. Som jag nu som äldre fick försöka gräva fram ur minnet. Boardingcard är också skriven i en helt annan stil än Sömngångare. Jag har tillåtit mig att vara friare och mer personlig. Jag har använt små skärvor ur verkligheten, min och andras. Det mesta är ändå fiktion och fantasier.Men ok. Det är sant att jag har åkt med charterflyg utan biljett, med någon annans boardingcard – som min enda resehandling.
Den större delen av mitt skrivande har annars varit baserat på fakta. Min yrkesbakgrund är inom journalistik och kommunikation. Under den största delen av min karriär har jag arbetat inom näringslivets branschorganisationer. Då med kommunikation i bred bemärkelse, allt ifrån att skriva PM och debattartiklar, till möten med politiker och andra beslutsfattare. Jag skrev även en bok. Det var en reportagebok som hette Snäll Rebell och som handlade om entreprenörer och deras drivkrafter. Med den som underlag åkte jag runt i hela landet och höll föredrag, ofta med en stor och debattglad publik som åhörare. Det var en bra skola. Den ställde höga krav på precision och förståelse för mottagaren. Ochden utvecklade mig som skribent.
Hur det gick med de Jordanska passen? Någon på kontoret kontaktade Säpo. I verkligheten blev det dock inte upptakten till en rafflande jakt på terrorister. Säkerhetspolisen förklarade artigt men bestämt att ärendet inte var för dem att hantera. Men att vi gärna fick lämna in passen på närmaste polisstation.
Håkan Eriksson
✨✨✨
