Ett "livstycke" från beredskapstiden

Från barn till ungdom under brinnande världskrig

Det var inte alltid så lätt att växa upp under beredskapstiden. Även om Sverige behöll neutralitet och var det enda land i norden som stod utanför kriget, blev 40-talet en turbulent tid för både barn, ungdomar och vuxna. För många barnfamiljer var tillgången på livsmedel ett stort problem och ransoneringskorten gavs ut för att hålla uppsikt över inköpen. Jordbruks- samhället som sakta börjat avvecklats, blev en vikitig del för allas överlevnad och den fria skolmaten som infördes 1946 blev ett viktigt komplement till de näringsfattiga måltiderna i hemmen.

Min mamma föddes 1933 och växte upp i en mindre by på landsbygden. Även om hon levde i ett neutralt land så fanns kriget med som en orosfaktor under hela hennes skoltid . Det här är hennes minnen och hennes berättelse och den avslutande frågeställningen känns helt relevant.

”Minnen från min skoltid
Jag började i skolan 1940. Vår småskollärarinna var Hanna Micaelsson. Hon var även söndagsskollärare på kapellet. Vi fick inte sjunga ”Hej tomttegubbar slå i glasen”. Det hade med dryckenskap att göra. Jag gick i folkskolan under krigsåren. Då gick det inte att få tag i gummibollar. Mamma nystade garn jättehårt och virkade sedan runt och vi spelade boll mot skolväggen. Vi hade matsäck. Men de sista åren fick vi gröt. Havregryn och kornmjöl varannan dag. Bara efter jul. Före jul skulle vi ha vitaminer kvar från sommaren. Vi plockade lingon bakom  NTO-lokalen och satt sedan och rensade. Det kokades sylt till kornmjöls gröten. Socker fick vi ta med oss. Gröten östes upp på tallriken och och mjölken slogs dit. Där låg den och flöt kall när vi skulle äta. Jag kräktes, åt upp, tordes inte annat. Efter var jag på nollan (utedasset) och kräktes upp. På våren spelade vi kula. Då fick vi inte spela av varann. Efteråt skulle vi ha lika många var, som när vi började. Undra om det skulle funka nu?”

Efter sex års skolgång ansågs alla redo att ta steget ut i arbetslivet. Som en extra livsförberedande insats fanns möjligheteten att gå några månders fortsättningskola på hemorten, där skolköket för flickorna och träslöjden för pojkarna var den naturliga uppdelningen av utbildningen.

I en sliten anteckningsbok, där de svarta pärmarna för länge sedan fallit bort, har min mamma med sin sirliga handsstil skrivit ner recept och kostnade för de provmåltider som tillreddes under hennes skolkökstid. Ransoneringen upphörde i oktober 1945, men fanns kvar på många varor och påverkade kosthållningen under resten av 40-talet. Kaffe och ägg var några av de ransonerade livsmedlen och det kan man utläsa av det pannkaksrecept som finns nedskrivet och daterats den 19 april 1947.

Ugnspannkaka
2 ggr
1 ägg 1 tsk salt 2 msk socker 8 dl mjölk 4 dl vetemjöl
Till pannan: ½ msk margarin
Till serv: socker

Det vi i dag ser som huvudrätt gick under den här tiden under benämningen förrätt och dagens dessert kallades precis som i min barndom för efterrätt. Utbildningens dyraste matsedel var en frukostmiddag,  kanske en föregångare till dagens lunch, där kostaden för 10 personer uppgick till den höga siffran 13 kronor och 9 öre, vilket ger en portionskostnad på 1 krona och 30 öre.

Smör, gifflar och tekakor
Böcklinglåda
Oxrulader med potatis
Flottyrringar med kaffe.

Tomatstuvad falukorv i makaronrisrand som förrätt och Mannagrynskräm som efterrätt var en annan av utbildningens provmåltider där en middag för 4 kronor och 69 öre mättade 10 personer. Ett portionspris på 20 öre för bröd och tillbehör kunde säkert vara en betungande utgift för en arbetarfamilj med många barn, 70 år tillbaka i tiden.

Efter en lång, kall och snörik vinter 1947, tog våren och försommaren över och därmed var skoltiden och barndomen slut för mamma och hennes klassskamrater. Vid 13-14 års ålder var de nu ungdomar på väg ut i en värld där familjeförhållanden och ekonomiska resurser hade stor betydelse för hur framtiden skulle formas.

 

 

Vid pennan

Att skriva en text och lova total autenticitet är inte alltid så enkelt. Medvetet och ibland också omedvetet förändras små detaljer och texten kryddas med fiktiva inslag. Biografi, autiofiction, sanning eller fantasi. Det här har varit en del av de skrivuppgifter jag ägnat mig åt under hösten.
 
Här är ett av mina  "livstycken".
 

Jag tror inte att jag är ensam om att känna en viss ambivalens när jag uttalar mig om skolans gymnastik lektioner. Jag hatade redskapsgymnastik, cirkelträning och den gymnastik,  med armar uppåt sträck, som följde i Pehr Henrik Lings fotspår. Däremot älskade jag att spela pingis och de flesta av de lagspel som vi fick prova på och en av mina verkliga favoriter var brännboll. Den händelse som jag skall berätta om här, inträffade när jag gick mitt femte skolår i en mellanstadie- skola på landsbygden.

Vår fröken var gammal, utifrån de värderingar vi hade som 11-åringar, var hon jättegammal. Hon gick alltid klädd i kjol och blus och liknande kläder bar hon också på gymnastiklektionerna. Till det bar hon mörka tjocka strumpor och grova svarta skor. Efter att hon halkat och fallit  på skogården, visste alla elever, att under den långa kjolen fanns benkläder i rosa mameluckmodell. Vi spelade brännboll ute på skolgården. Det fanns både fotbollsplan och gräsytor kring skolan men de orangea konerna stod alltid uppställda på den stora grusplanen. Där fanns också långa, runda, tunga slagträn för pojkarna och små, platta, lätta för oss flickor. När jag i dag ser tillbaka på det här lektionerna så är det svårt att inte göra det utifrån ett genusperspektiv. De duktigaste flickorna och pojkarna blev alltid invalda först i ett lag, sedan valdes de resterande flickorna motvilligt in, en efter en. Jag var en av de där flickorna som blev tidigt invald,  men för mig var inte laget och vinsten det viktigaste, det var själva spelet som lockade mest. Jag var också en av de få flickor som provade på att använda de svår-hanterliga slagträ som mest liknade ett basebollträ. Ibland lyckades jag, ibland inte. Att kunna ta lyror är en bra egenskap i brännbollsspel och det var en av orsakerna till att jag tidigt valdes in i laget i kombination med att jag också ibland lyckades med det långa slagträet.

Den här soliga septemberdagen hade vi som vanligt gjort skolgården klar för spel, De fyra konerna och brännplattan fanns på plats, lagen var kompletta och spelet i full gång. Stämningen var hög och det var min tur att slå. Den här gången lyckades jag med det där önskeslaget och bollen gick högt och långt över mina skolkamrater där de stod utspridda på spelplanen. Det hördes ett sus över hela skolgården och jag sprang. Alla skrek, några rusade efter bollen som snabbt var på väg tillbaka till motståndarnas lagman vid plattan.

”Här kommer den” skrek kamraten som fångat den. Jag fortsatte springa runt kona efter kona, men tappade snabbt kontrollen på bollen .

”Men, kasta den då” hördes brännarens upprörda röst och plötsligt började utelagets spelare ropa ”Var är bollen?  Var är bollen?”

Jag hann springa min runda, men glädjen i mitt lyckade slag och att hinna varvet runt, mattades av den förvirrade stämningen. Innelagets spelare stod med gapande munnar kvar i sitt led medans utelaget irrade runt i ett febrils sökande efter bollen.

”Har någon sett bollen?” skrek nu alla på planen, men ingen visste var vart bollen tagit vägen.

Plötsligt pekade någon på fröken, som sakta rörde sig runt i letandet och vid henne fötter låg den, bollen som så lustigt studsat upp under hennes kjol. På den tiden skrattade man inte åt sin skolfröken, men ett fnitter  spred sig högre och högre över hela skolgården och tanken på att bollen legat i förvar en stund i hennes rosa underbyxor innan den ramlat ner på marken igen, gjorde att mitt långslag och min storartade varvning redan hade fallit i glömska hos alla.

Kanske föll ett dis över den här höstdagen, kanske hade frökens underbyxorna en annan färg och kanske minns någon annan händelsen på ett annat sätt. Inte vet jag, 50 år är en lång tid,  men det här är mitt minne, min berättelse och min sanning.