Genom staden Tartu rinner den breda floden Emaljögi/ Moderfloden och där i Estlands största och äldsta universitetsstad tar den här historien sin början. Hilliar och Ama studerar båda på universitetet. Ama är ordförande i den kvinnliga studentföreningen och Hillar i den manliga. De blir våldsamt förälskade och förälskelsen leder till en graviditet. Det här borde vara en lycklig historia, men så blir det inte. Det är en berättelse om ett mord som hösten 1939 skapar stora tidningsrubriker i hela Estland. En tragedi som inte bara påverkar de två unga studenterna utan också deras son och andra anhöriga i flera generationer.

Kriget för parets son Jaak till Stockholm och under slutet av sjuttitalet träffar han där den unga norskfödda Sunniva. Under en snöig och mycket kall vinterresa med tåg till Warszawa får hon veta mer om Jaaks liv och hon lyssnar intresserat när han berättar om sin uppväxt hos sina farföräldrar och det Estland som han lämnat tillsammans med sin farmor. Tanken var att de skulle återvända när kriget tagit slut men Jaak blev kvar i sitt nya hemland.

"Likt ett skumögt urtidsdjur gungar tåget fram över den frusna slätten, och ovanför loket fortsätter de väldiga isgirlangerna att sakta stiga mot natthimlen, en svans av förvandlad ånga inte olikt det spår en elementarpartikel lämnar efter sig i en dimkammare"

Sunniva vill gärna träffa sin svärmor och i juli strax efter att deras dotter Tiiu fyllt ett år reser de över till Tallinn för att möta Jaaks mor och övriga släktingar. Amas liv har inte varit enkelt och flera av hennes vänner och släktingar anser att hon till viss del själv satt sig i den situationen. De båda kvinnorna finner varandra direkt och trots att Sunniva senare lämnar sin man Jaak så fortsätter hon att resa över till Estland för att träffa sin svärmor.

Vänskapen övergår till en stark förtrolighet som gör att Ama berättar sin historia om den tragiska händelse som inträffade hösten 1939 när hennes en gång så älskade Hillar mördades. Ett förtroende som Sunniva burit med sig och som resulterat i att vi nu får ta del av Amas berättelse. Ett förtoende som krävt både respekt och inkännande.

Det här är en mycket tragisk familjehistoria som utspelar sig i en mörk tid. Under Astri Kleppes penna får den ändå ett avslut som jag upplever som gott och rofyllt. Amas historia är nu på pränt och det är säkert fler än sonhustrun Sunniva som har förståelse för varför hennes liv blev som det blev. Mitt modershjärta har ändå svårt att sätta mig in i relationen mellan mor och son och även om det finns en förklaring i bokens slut så kan jag inte riktig ta den till mig.

"-Tänk så beroende vi är av den tid vi lever i!"

Att läsa en berättelse där fakta blandas med fiktion ger mig alltid en extra dimension, eftersom jag då aldrig riktigt vet var gränserna går. Här är det i dag bara författaren som vet sanningen och jag tycker mycket om sättet den berättas på. Jag tycker om texterna, de filosofiska, kulturella och historiska inslagen som är skrivna med ett ordrikt språk som är vackert men ändå lättläst.

Jag har besökt Estland ett flertal gånger. Mitt första besök var innan Estonia sjönk och några år efter att landet på nytt blivit självständigt. Där träffade jag en estnisk man som berättade om sin barndom och om hur familjen deporterats till Sibirien. Han berättade om de traditionella sångerna som de sjöng i smyg under julfirandet och misstänksamheten mot och från vänner och grannar där ingen visste vem det gick att lita på. Under mina senare besök har mycket förändrats men när jag nu läser om de förhållanden som Jaaks familj levde under så kommer minnet av den gamle mannens berättelse tillbaka till mig. Jag förstår, eller rättare sagt tror mig förstå, hur det kan vara att leva i ett land som politiskt och kulturellt domineras av ett annat lands befolkning och regler och hur identitet, språk och historia rivs ner.

Jag har så många tankar kring den här boken och jag kommer att bära den med mig länge. En man som återvänt från Sibirien berättar i bokens slut om en av fångarna, en kutig liten konstprofessor som höll föreläsningar i ett iskallt rum. Där berättade han bl.a. om Venus från Milo och Leonardo da Vinci och i brist på bildmaterial så illustrerade han med hjälp av charader. Precis som Aaron Antonovskys forskning från koncentrationslägren visade, så gav den här mannens föreläsningar styrka till fångarna ur ett salutogent perspektiv, en Känsla AV SAMmanhang.

"- Jag vet inte hur länge våra sammankomster varade, nu i efterhand verkar det otänkbart, men han höll faktiskt dessa föreläsningar, och jag är övertygad om att han bidrog till att många av oss ändå överlevde."

Det här är inte bara en berättelse om Ama och hennes passionerande förälskelse i en framstående politikers son utan också en berättelse om Estland och det estniska folket. Hur ett folk som tappar sin identitet försöker hitta nya sätt att uttrycka sig på och där ett av dem är konst i vackert mönstrade hantverk. Handlingen känns långt borta i tiden men ändå så nära. Med kriget i Ukraina och allt våld som vi möter i nyhetssändningarna varje dag, så blir det som borde vare ett tidsdokument till en påminnelse om den vardag som många har upplevt och som många fortfarande upplever

"långt borta i vinternatten rinner floden Emaljögi fortfarande genom Tartu och längst bort i landet finns en äppelträdgård md över tusen träd, där en liten pojke går och håller sin farfar i handen".

I gårdagens inlägg kan du läsa ett gästinlägg av Astri Kleppe och i morgon fredag svarar författaren på frågor om och kring sin bok.

Väkomna!

Foto: Tallin i april 1994