basilica

Det kom ett brev, skrivet på en gammal sliten skrivmaskin. Tio numrerade tättskrivna sidor adresserade till den gifte trebarnspappan och läraren Sven-Erik. Med morgonkaffet framför sig börjar han läsa. Visst förstår han budskapet, men vågar han tolka innebörden. Han anar inte då att brevet ska bli en start på en process som för alltid ska ändra hans syn på livet. Ordgloben av Örjan Åkermark är en bok om livet tombolaspel, om rätt och fel, om moral och juridik, om vänskap,och falskhet.

”Jag sitter här och målar mina färgade ord. Min stora tavla ryms inte på något staffli, men tycks stå lutad mot båthuset du och jag tog så väl hand om. Jag ser ju åter orden rinna runt i tavlans mitt, för att då och då söka sig fram mot ytterkanterna, således har orden inte torkat till ännu! Jag målar mina ord till dig Sven-Erik, för jag måste åter få känna din trygga närhet” . . .  Din vän Tore”

Visst minns han Tore, Snorige Tore, Tore Kanin. Alla skolbarns hackkyckling och Sven-Eriks ständigt dåliga samvete. Han är medveten om att hans sätt att behandla klasskamraten på var selektivt, han både försköt och drog honom till sig. Tores mamma dog tidigt och efter en tid hos sin morfar som ofta tittade för djupt i flaskan, skickades han via sociala myndigheter vidare till ett äldre barnlöst par. Snorige Tore försvann och Sven-Erik har inte hört av honom sen dess..

Tores långa brev tränger djupt ner i Sven-Eriks minne och han dras tillbaka till en tid han helst vill glömma. Sven-Eriks och Tores speciella relation flyter upp till ytan, hur Tore löd hans minsta vink och oftast ensam fick ta straffet. Hur han kastade fast sina drag i sjön och ingen annan än Tore ville vada ut i leran och vassen för att hjälpa honom loss. Efter år av tystnad, vill han nu träffas och benämner Sven-Erik som sin bäste vän. ”Jag befinner mig i ett andligt slukhål och behöver din åsik,” skriver Tore. 

Tore väljer mötesplats och de forna klasskamraterna träffas i ett inre privat rum på en restaurang. Sven-Erik får veta att den unge Tore hamnat på en bra plats, det gamla paret gav honom både lärdom och kärlek. Men besvikelsen finns kvar, som ett gråtande barn som inte blir sedd i sin förnedring. 

Tores dilemma handlar om stora frågor, rätten till liv och en fars rätt att styra över ett barns födelse. Sven-Erik har inga svar, men blottar sina egena tankar om hur en vuxenvärld som skola och samhälle vårdar barn och ungdomars framtid. Vilken rätt har vi vuxna att sätta barn till världen när vi inte förmår att vårda deras framtid och välbefinnande. Mötet mellan de båda männen kommer aldrig till några svar, det väcker bara nya frågor. 

Plötsligt är Tore borta ur Sven-Eriks liv igen och han svarar inte på alla tappra försök att nå honom på telefon. Sven-Erik tar beslutet att söka tjänstledigt för att påbörja en doktorsutbildning. Han vill forska, söka fakta och okänd klokskap. Hans mål är att identifiera och kartlägga ondskans rottrådar i mobbingsituationer, försåtligt pådrivna av vuxenvärldens lömskaste intressen. 

Forskningen tar ingen riktigt fart och han gräver ner sig i tankar kring livet och Ordglobens färgade ord. Hans utflykter kring samhället blir många och han söker tröst hos hästarna i den närliggande hagen. I sin iver att göra något rätt i livet, tar han på sig andra uppgifter. I miljön och ungdomsgruppen STOPPS tjänst turnerar han runt med flygblad om FN, Barnkonventionen och Miljörörelsens programförklaring. Dottern Tuva-Lisa är den som drar in honom i engagemanget och med tiden dras också Sven-Eriks tvillingpojkar in i miljöarbetet.

Han tänker ofta på Tores ord; ”Skriv! Gör som jag , måla dina tankar i skrivna ord! . . . I min sorg under alla mina levnadsår har skrivandet varit läkande. Ingen har kunnat säga mig emot, varje tanke har hunnit bli färdigtänkt och processad.” Varje dag för han tysta samtal med vännen Tore och undrar vart han tagit vägen. Han förser sig med pennor och block och går vägen ner till båthuset. Tores telefon är fortfarande tyst och Sven-Eriks anmälan till polisen om hans försvinnande har inte gett något resultat . . . men en dag ringer telefonen och Sven-Erik får ett samtal från Östersund . . . 

Ordgloben av Örjan Åkermark har ett överraskande men mycket fint slut. Jag tycker om språket, det finns något i hans sätt att skriva som intresserar mig. Kanske är det min ålder, utbildning och livserfarenhet som färgar min syn och ger mig den lins som styr mina värderingar. Här finns så många frågeställningar, tankar kring många viktiga livsfrågor, moraliska skavsår, mänskliga beteenden och psykologIsak dilemman. 

”Är den enda framkomliga vägen den, att vi sätter stopp för vår fallenhet för dubbelmoral och dubbla budskap”

Dilettantens sökande efter självet.

Här får vi ta del av Sven-Eriks tankar kring Harry Martinsons grundläggande filosofi om att vara människa i en mycket större helhet. Naturen behöver inte människan, men människan behöver naturen. Martinson som tidigt insåg människans destruktiva påverkan på miljön och hans versepos om rymdskeppet Aniara som driver vilse i kosmos var en stark civilisationskritik. Som ung älskade jag att läsa Moa Martinsons arbetarböcker som Kvinnor och äppelträd, Mor gifter sig och Kungens barn, men hittade aldrig riktig fram till Harry Martinsons storhet även om jag försökte. Mitt unga jag upplevde hans böcker som science fiction och det är fortfarande inte min genrer av böcker. Min lärare på gymnasiet talade lyriskt om författaren och kanske förstod jag mer om hans storhet när jag för några år sedan läste Ebba Witt-Brattström bok Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd. Boken är en dubbelbiografi om den fattiga änkan som blev en kvinnlig och folklig storsäljande författre och fattigpojken som via litteraturen nådde samhällets höjder och tilldelades Nobelpriset. 

Åkermark skriver här också om konstnären och diktaren Paul Jonzes livsfilosofi som påverkat Tores liv. Jonez hade en intensiv naturupplevelse under mitten av 30-talet och sökte sig till naturen. Tore och hans fosterföräldrar besökte hans ateljé och stuga Himmelsrasta på Helags sluttning i de härjedalska fjällen, vilket påverkade Tores fortsatta tankar i livet. Paul Jonze levde mellan 1883 och 1973. 

Hur vet jag att jag vet?
Jag vet att jag finns.
Och existerar.
Jag är jag. . .  

”Örjan Åkermark (född 1942) är beteendevetare och författare som efter en stroke 1999 återfann livet genom skrivandet. Med det han själv kallar hjärnvilja tog han sig steg för steg tillbaka till orden, och debuterade över 80 år gammal med romanen Lögnen, följd av YUZ ASAF - Jesus, Mormor och Jag. I sitt skrivande utforskar han minne, identitet och människans inre liv, med en stark tro på skrivandets läkande kraft.”

Jag har tidigare läst och skrivit om böckerna Lögnen och YUZ ASAF - Jesus, Mormor och Jag.

Örjan Åkermark har också skrivit två inlägg här på basilicablogg. 
Gästinlägg om skrivandets läkande kraft
Författarinlägg - odla bekantskapen med dig själv - skriv