Författarinlägg av Peter Torell - från kameran till romanen
Jag har egentligen alltid arbetat med samma sak, att berätta historier. Skillnaden är att jag under större delen av mitt yrkesliv har gjort det med kamera, bilder, musik och ljud. Jag har arbetat som fotograf och videoproducent och under många år producerat TV. Senare kom också ljudböckerna in i mitt liv. Där någonstans började steget till att själv skriva romaner kännas betydligt mindre än det kanske låter. Jag är uppvuxen i Stockholm men bor numera i Småland. Flytten hit har påverkat mitt skrivande mer än jag först förstod. Här finns historien bokstavligen utanför dörren. Gamla gårdar, kyrkor, gravar, vägar och berättelser om människor som levt här långt före oss. Det räcker ibland att börja dra i en enda liten tråd för att en hel historia ska veckla ut sig.
Min debutroman är Brisingastenarnas hemlighet, ett äventyr för yngre läsare där Hilma, Edvin och Liam gör upptäckter i den småländska landsbygden som leder dem både till miljöbrott och till hemligheter från det förflutna.
Därefter skrev jag La Rose Blanche, en historisk roman som förflyttar läsaren till Stockholm under slutet av 1800-talet. Den har sin utgångspunkt i konstnären Per Hasselbergs tid och i en värld där konst, klasskillnader och kvinnors utsatthet möts. Det är ingen biografi, de verkliga människorna och miljöerna blev i stället språngbrädan för en fiktiv berättelse.
Min tredje roman, Q47 TOPAZE, började på ett helt annat sätt. Jag hittade historien om en fransk ubåt som i januari 1915 gav sig in i Dardanellerna under första världskriget. Därifrån växte berättelsen om fångenskap, flykt och en nästan omöjlig väg hem genom ett Ryssland i upplösning.
Den senaste romanen heter Lögnens gravar och utspelar sig i Småland 1914. Gamla gravar öppnas och sådant som människor lyckats hålla hemligt i mer än fyrtio år börjar komma upp till ytan. Det är ett herrgårdsmysterium, men för mig handlar berättelsen minst lika mycket om människor. Vad vi är beredda att göra för att skydda familjen, vår ställning och den bild andra människor har av oss.
Just nu skriver jag på Gränsens barn, som för mig ännu längre tillbaka i tiden, till den gamla svensk-danska gränsen vid Brömsebro under 1640-talet. Huvudpersonerna är två barn på varsin sida av en gränså som kungar har bestämt ska skilja folk åt.
En liten anekdot säger kanske mer om mitt sätt att skriva än alla presentationer. När jag arbetar med en historisk roman kan jag fastna i de mest till synes obetydliga frågorna. Hur såg en båt ut? Vad kostade en dags arbete? Hur tog man sig över en å? Vad åt man? Hur såg marken ut på just den plats där en människa stod för nästan fyrahundra år sedan? Det märkliga är att sådana efterforskningar ofta förändrar själva berättelsen. Man letar efter svaret på en liten fråga och hittar i stället en detalj som öppnar dörren till ett helt nytt kapitel.Kanske kommer det från mitt gamla arbete med film. Jag ser gärna berättelsen framför mig innan jag skriver den. Jag vill veta var människorna står, vad de ser och vad som finns bakom nästa husknut. Mina personer får gärna vara påhittade, men världen de går omkring i ska kännas verklig. Och det är nog fortfarande det som lockar mig mest med berättandet, att börja med ett tomt papper och efter ett tag upptäcka att där finns människor som man själv vill veta hur det ska gå för.
Peter Torell
Tack, jag har läst Peter Torells bok Lögnens gravar och i morgon kan du läsa min recension av boken här. Jag kan redan nu avslöja att det jag fastnade speciellt för är språket och naturens agerande som karaktär.
✨✨✨
Nästa onsdag skriver Lena Stangmark om hur en livskris blev starten till skrivandet. Hennes berättelser har publicerats i några antologier och i slutet av augusti släppte hon novellsamlingen Mitt ibland oss : Fem berättelser om vänskap på förlaget Grens Bokskog.
✨✨✨
