basilica

I fyrtio år har min mammas dagböcker legat olästa i ett skåp. Dagbok nummer ett är daterad till första januari 1971, därefter skrev hon varje dag till slutet av december 1982. Det var den julen hon dog, jag var arton år och tänkte redan då att en dag skulle jag utgå från hennes dagböcker och skriva en roman. 

Riktigt varför jag då tänkte den tanken är jag oklar över idag, när boken faktiskt är skriven. Hennes liv var inget särskilt, hon var en vanlig arbetarklasskvinna som gjorde så gott hon kunde: skötte om hem, man och barn, började förvärvsarbeta när sambeskattningen försvann, drömde om att resa och en gång få se bougainvillean blomma. 

Så såg livet ut för många kvinnor i hennes generation och samhällsklass. 

Men på ett annat sätt var hennes liv ovanligt, vilket jag kanske undermedvetet begrep redan då. Det var i stor utsträckning ett liv levt i sorg. Första sonen dog sex år gammal av hjärninflammation. Andra sonen blev en stökig tonåring, och dottern, dvs jag, blev lika hopplös. Maken fick den ena hjärnblödningen efter den andra, själv fick hon leukemi i mitten av 1970-talet med den ena följdsjukdomen efter den andra. 

Nog fanns det en historia att berätta där? Om maktlöshet, vilja och driv?

När jag väl började bläddra i dagböckerna blev jag först besviken över hur intetsägande de var; de handlade osannolikt mycket om väder, vikt och vardagsgöromål. 

Men spännande detaljer framträdde också här och där, exempelvis hur hon fick gå en kurs i en övningsbutik för att kunna söka jobb i en affär. Att räkna på räknemaskin tyckte hon var väldigt skojigt, och att köpa stuvbitar för egna pengar var tillfredställande.

Men skulle det kunna bli en allmängiltig roman av alla dessa dagböcker? Jag visste inte, men beslöt mig för att försöka. 

Jag läste alla dagböckerna i ett svep och antecknade intressanta fenomen, händelser och detaljer. Ju mer jag läste, desto fler egna minnen dök upp. Gamla brev, samtal med släkt och vänner, fotoalbum och tidningsarkiv var sådant som hjälpte mig att få händelserna i dagböckerna satta i ett sammanhang. 

Anteckningarna blev väldigt många och väldigt spretiga. 

Utifrån dem samt en tidslinje över skeenden i omvärlden skapade jag någon slags romanskelett. Sedan började jag skriva. La undan såväl dagböcker som anteckningar och bara skrev. En del detaljer fick stryka på foten, andra lades till. Många av de tillagda detaljerna var rent hittepå för att kunna skapa en historia med dialoger och tankar som inte fanns i dagböckerna. Dagen då hon hade fått besked att hon hade leukemi stod det: Tänkte mycket. Jo, det kan man ju förstå, men vad hon tänkte fick jag fundera ut. Detaljer som var sanna fick ibland strykas, då min redaktör påtalade att de var helt osannolika: Man kan inte vinna en hundvalp på lotteri!

Jodå, det kunde man i början av 1980-talet. Men det kom inte med i boken.

Att skriva om min mammas sorg och kamp för att överleva – hon hade leukemi i sex långa år – gjorde ont. Jag grät mycket. Men det kändes samtidigt oerhört viktigt att tonen i romanen inte blev sentimental och alltför känslosam. Mina tårar skulle inte synas i texten, men jag ville försöka frammana allmängiltiga känslor av vemod, saknad och sorg hos en läsare. I så måtto är min mammas berättelse ett medel snarare än ett mål. 

Hur väl jag har lyckats med det har jag ingen aning om. Själv gråter jag fortfarande när jag läser vissa partier, men så är jag också en lipsill med nära koppling till allt som skett i Drömmen om bougainvillean. Samtidigt är jag rätt övertygad om att jag, genom att skriva den, har bearbetat en sorg som varit obearbetad i över fyrtio år. 

Ingela Wadbring 

Tidigare romaner:
Och livet bara pågår (2022)
Tre liv (2023)
Livet ut (2024)

 

 
Tack Ingela Wadbring. Jag har precis läst den nyutkomna romanen Drömmen om bougainvillean om mamma Astrid. En berättelse som berör mig på ett speciellt sätt, men det återkommer jag till i min recension som jag kommer att publicera här mot slutet av den här veckan.

 

Vill du veta mer om hennes tidigare böcker så kan du läsa mina recensioner här:

Och livet bara pågår (2022)
Tre liv (2023)
Livet ut (2024)

 

✨✨✨

 

"För flickorna som ingen lyssnade på. För dem som försökte tala men tystades. Och för att en tystnad som har överlevt generationer inom svensk tvångsvård någon gång måste brytas.

Den här gången gör den det inifrån."

 

Det här skriver Michael Himmlegaard i nästa veckas gästinlägg. Han är chefen inom SIS som vägrar blir bli uppköpt och tystad. Han skriver om hur han suttit på den sida av bordet där beslut fattades, men valde att berätta om händelser som inte gick ihop med den bild som presenterades av verksamheten. Beslutet blev början på Chefens Tystnad – En visselblåsares kamp inom statens mörkaste rum. Boken finns i bokhandeln den 2 november och jag kommer naturligtvis att läsa och skriva om den. 

✨✨✨