Jag är en norsk poet, tillika nybliven svensk författare, då jag i december 2022 kom ut medromanen Moderfloden. Det är en berättelse vars nav är ett mord som hösten 1939 skapade stora tidningsrubriker i hela Estland: offret var son till en framstående politiker, och det rörde sig uppenbarligen om ett passionsmord.

Snart skulle Sovjetunionen ockupera Baltikum, och man fick annat än kändisar och passionsmord att oroa sig över. Men den drabbade familjen levde vidare, och pojken vars far hade mördats, flydde till Sverige. Tanken var att han tillsammans med sin farmor skulle vistas där tills kriget tog slut, och då skulle de genast åka hem till Tartu igen.

Men kriget tog inte slut. Freden inträffade bara i Väst, och pojken blev kvar i Stockholm. Först i början av 1980-talet for han tillbaka till sitt hemland och träffade sin mor, och då tillsammans med sin sambo Sunniva och deras lilla dotter. Sunniva, som var norsk, kände sig underligt hemma i Estland, ett litet land som ständigt varit ockuperat av främlingar, tyskar, ryssar, danskar, svenskar; inte olikt Norge som ända sedan Digerdöden varit underkastat Danmark, och därefter Sverige. Det var i alla fall det Sunniva påstod, att det fanns många likheter mellan Estland och Norge. Hon kom efterhand att otaliga gånger återvända till Estland, och med tiden uppstod en djup vänskap mellan henne och Ama, den kvinna som 1939 höll i pistolen. Hon hälsade även på andra släktingar och vänner, och den gamla mordhistorien var ofta på tapeten - men ingen kunde förklara varför Ama hade skjutit sin man.

Moderfloden är en nära nog gammaltestamentlig berättelse - jag tänker på historien om Rut och Noomi, den kärlek som fanns mellan Rut och hennes svärmor Noomi, inte olik den nära relation som uppstod mellan Sunniva och hennes svärmor Ama. Genom alla deras samtal växte det fram en djup förståelse dem emellan, och så småningom kom Ama att anförtro sin svärdotter sin tragiska levnadshistoria. Det var i slutet av åttiotalet, då glasnost gjorde det enklare att resa till Estland, och Sunniva och hennes dotter var i Tallinn under några juliveckor. En varm sommardag for de tillsammans med Ama ut till slottet Kadriorg som ligger lite utanför stadens centrum, och medan de promenerade runt iden vackra slottsparken började Ama berätta om sin man.
Och om mordet.
Det är stort att ta del av en människas livsdrama, och man måste förvalta det väl, för det är delat i förtroende, som ett sår och på något underligt vis också som en skatt. Den engelska författaren Julian Barnes skriver i romanen The only story: Most of us have only one story to tell. I don’t mean that only one thing happens to us in our lives: there are countless events, which we turn into countless stories. But there’s only one that matters, only one finally worth telling. This is mine.
Och så var det med Ama. Hennes liv kom att definieras av denna enda, avgörande historia. Inte av en enda händelse, utan av hela historien: kärleken, sveket, sammanbrottet, mordet.

Tack! Astri Kleppe för det här gästinlägget.
I morgon recenserar jag Moderfloden och på fredag svarar Astri på frågor kring och om boken. 

Väkomna!

Moderfloden
Författare: Astri Kleppe
ISBN: 9789189484986
Utgivningsdatum: 2022-12-01
Förlag: Lava Förlag
Foto: Capplen Damm Oslo