basilica

Året är 1950 och Elin Roth drivet fortfarande sin farfars antikvariat i Filipstad. Hennes intresse för att lösa ouppklarade dödsfall tillsammans med sin far har gett henne namnet Korpkvinnan. Namnet smickrar henne inte, men när hon får ett brev om ett nytt fall som skett i en annan del av Värmland så stänger hon affären och tar sig till de djupa finnmarkerna kring Lekvattnet mot norska gränsen. Väl framme upptäcker hon att tre personer dött och ortens polis har ännu inte lyckats göra några framsteg.

Elin Roths detektivarbete i de milsvida skogarna ses inte med blida ögon, för vidskepelse och oskrivna regler styr fortfarande människorna i byarna. Det finns ord som inte får uttalas och symboler och tecken som drar olycka med sig. I växlande berättelser får vi följa några av karaktärerna där kolmilor, lägereldar, anteckningsböcker och en saknad kniv driver handlingen framåt. Trots kyla och snö för ledtråd efter ledtråd utredningen vidare mot ett spännande avslut.

Det här är den fjärde boken jag läser av Helén Wigh och den andra Elin Roth-romanen. Jag som är femtiotalist tar mig tillbaka till en tid och en barndom som jag bara minns fragment av, men precis som i Maria Langs böcker så trivs jag i femtitalets anda. Jag härstammar från svedjefinnar, min morfar tände kolmilor och min pappa arbetade precis som bokens "stubbknektar"* som förman och arbetsledare i de djupa hälsinge- och medelpadsskogarna. Jag är uppvuxen med gran- och kåddoft, timmerbilar och fettisdagsutflykter till kojor i skogar där skogsarbetarna drack mjölk ur sirapsflaskor och åt limpsmörgåsar som de grävde fram ur återanvända sockerpåsar. 

Strax innan Elin åker i väg möter hon den tidigare pojkvännen John som nu är tillbaka i Filipstad. Hans svek sitter djupt rotat och hon har fortfarande inte läst hans avskedsbrev 

Jag anar här en väl utförd research från en tid som inte kommer tillbaka, men som i böckernas värld kan ta med oss läsare, både äldre och yngre på en intressant och tidsenlig läsupplevelse. Vad femtiotalets poliskår tyckte om en ung flickas polisarbete låter jag vara osagt men vidskepligheten och de regler som gällde i finnbyarna ger en extra spänning i berättelsen. Helén Wigh bygger upp en välskriven historia där finnbygdens seder, gammal folktro och tidsenlig vardagsrealism blir till en tragisk men berörande spänningsroman.

Här finns ett avslut som bäddar för fler böcker i "svavelflickan " och den "olycksbådande korpens" tecken och det ser jag fram emot.

*Stubbknekt……..person verksam vid avverkningar i början på 1900-talet med uppgift att kontrollera stubbhöjden vid avverkning. (skogen.se)

 

Trots kyla och snöväder har vi hunnit med en hel del den här veckan som spa på Södra berget, en middagsbjudning för en vän som fyllt 70 år, en tur för tillsyn av stugan vid havet och så årets första Julgröt. Vi har också hämta Fröken J på fritids med efterföljande Sibyllamiddag, jagat en kvällstrött Lille H och löst några julklappsinköp med Emma Selinas hjälp framför brasan i deras kök.  

I dag skall jag hämta en ny bok på bokhandeln och tända adventsljusstakens första ljus. Kanske blir det adventsfika och årets första lussebulle också….vem vet. 

Tanken var att jag skulle läst och recenserat antologin Klaus i dag men tiden ville annorlunda. Nu är det också dags att börja läsa de julböcker jag planerat för och efter Klaus står En snöängel till jul på tur. En av bokens författare är Birgitta Gunnarson som jag tidigare läst och recenserat här.

Önskar alla en bra start på julmånaden december.