basilica

Att skriva har för mig flera olika syften. Det kan handla om rent nöje eller utgöra en välbehövlig timeout, och ändå bjuder det ibland motstånd och föder tvivel. I bästa fall kan skrivandet vara som en barfotadans i sommarnatten, i andra stunder som en glashal uppförsbacke mitt i kallaste vinter. Varför är det så?

Inte förrän mina barn var stora tog jag tag i just detta intresse. Men hade det inte alltid funnits där, det där glädjefulla i att få hitta på, gå in i en annan värld, försöka föreställa sig andra människors liv? I skolan uppskattade jag de gånger vi kunde välja att skriva uppsats helt fritt, och när jag var runt nio eller så fick jag en alldeles egen dagbok – en röd bok med ett litet hänglås och nyckel – men det fanns ju så mycket annat som också lockade …

Länge trodde jag att alla som skrev hade lagt sin grund genom att föra dagbok under uppväxten och att jag, som hade lämnat dagboken åt sitt öde efter bara några sidor, inte platsade. Men så kom jag på en sak: jag hade i stället under lång tid skrivit en väldig massa brev. Kunde det få räknas som en form av skrivträning?

Under en livskris – en diagnos som senare skulle visa sig vara felaktig – började jag skriva dikter. En första aha-upplevelse kom när en ung man, vän till min dotter, sa ungefär: ”Du behöver ju inte rimma …” Med tiden insåg jag att meningar inte nödvändigtvis måste innehålla både subjekt och verb, och saker som att det faktiskt går att börja en mening med och eller men. Numera händer det även att jag använder egna uttryck och sammansättningar om jag tycker att de passar in.

Efter att ha studerat en del kreativt skrivande vid två olika högskolor hittade jag så småningom det jag tyckte var roligast att skriva: noveller för vuxna. Jag råkade bland annat vinna Tidningen Skrivas allra första novelltävling – något att påminna sig om när den inre kritikern är som mest högljudd. Hittills har jag medverkat i tre novellantologier men också skrivit två kapitelböcker för barn. Och så nyss, alldeles när sommaren var på väg att glida över i höst, släpptes på förlaget Grens Bokskog en liten novellsamling i fickformat, Mitt ibland oss, innehållande fem korta noveller på temat vänskap. Överst i den digitala byrålådan väntar tålmodigt ett råmanus till en kort relationsroman. Vi får se hur det går med det.

Tanken på författarbesök och uppläsningar kan verka avskräckande för en person som helst sitter ensam i sin skrivbubbla, men något som varit pirrigt och roligt i lika delar är de skolbesök jag gjort. Elevernas frågor, hoppingivande många, gav prov på hur smarta, roliga och underfundiga barn kan vara. Det handlar till stor del om att våga, om chansen skulle dyka upp, då det scenario man i förväg målar upp i sitt huvud sällan eller aldrig stämmer med verkligheten.

Vad gör man då om man vill få ny fart på sitt skrivande? Ett tips kan vara att söka upp en skrivgrupp av något slag. Om det bara blir fråga om ett fåtal skrivvänner som träffas eller en stor, mer etablerad grupp, har mindre betydelse. Hitta din tid och din plats. Skrivtiden kan vara sammanhängande eller bestå av ett utspritt antal stulna ögonblick. Platsen går inte alltid att välja, men försök att göra den till din. Kanske behöver du tystnad och stillhet, kanske skriver du bäst till bakgrundsbruset på ett tåg, ett fik, eller med havets kraft och vindens lek som sällskap. Viktigt är också att läsa det andra skrivit – såväl klassiker som nyare litteratur, i olika genrer och från skilda delar av världen.

Så till min inledande fråga. Skrivandet speglar livet, toppar och dalar avlöser varandra. Känsloliv och dagsform påverkar vad som blir skrivet och hur, men att formulera sig, att kommunicera, tycks vara ett behov de allra flesta av oss delar. Att skriva är ett sätt att göra detta. Möjligen gör det störst nytta när vi mår som sämst, men glädjen behöver också den dokumenteras. För vår egen skull, och för andras.

Lena Stangmark

Tack Lena Stangmark. Det är lätt även för mig som bokbloggare att känna igen mig i hur dagsform och känslor kan påverka både läs- och skrivlust. Det är inte alltid lätt att värja sig från mående och problem i den vardag vi lever i, men turligt nog kommer det en morgondag.

Här hittar du min recension av Lena Stangmarks bok Mitt ibland oss : Fem berättelser om vänskap

✨✨✨

Nästa onsdag skriver Annika Ternström ett inlägg här, hon är författaren och illustratören bakom Lilla Gårdshunden Rally på Äventyr (2026) och julberättelsen En Annorlunda Jul (2023). I november släpper hon sin allra första relationsroman, som heter När Vänskap Föder Kärlek.

✨✨✨