basilica

Att gräva där jag står är för mig en genväg till att komma igång med en berättelse. Jag använder mig gärna av platser som jag känner till och tycker om. Det gör att jag får en hel del gratis och kan fokusera på karaktärernas utveckling och dramaturgin. Mina två första böcker, Vi ses i Ullådalen och Vårvinter, utspelar sig i Åredalen (där jag bor) och på Malta (där jag varit mycket). Min senaste roman, Kedjan, har min barndomsstad Stockholm under 70-talet som relief. 

Jag får ofta frågan om hur en berättelse tar fart. Vi ses i Ullådalen började med att jag åkte taxi till flygplatsen på Malta. När taxichauffören hörde att jag kom från Sverige lade han ut texten om hur han längtade efter att åka till Sverige och möta en varg. Det var en kontrast till det soltorkade landskapet utanför bilfönstret och jag hade inte hjärta att säga att det ärväldigt sällan som någon får syn på en varg. Hur som, när jag klev ur taxin visste jag att detta möte var startskottet på en bok. 

Med Kedjan var det en längre process. Den utspelar sig i tobaksaffären som min farmor arbetade i på torsdagar på Södermalm. Jag satt ofta i pentryt bakom draperiet. I butikenfanns serietidningar, godis och spännande kunder. Det doftade gott och slängdes käft. För mig som barn var det en förtrollad plats som jag länge velat skildra. Fast vem vill läsa 300 sidor om en flicka som äter godis och läser Kalle Anka? Så kom det sig att jag var volontär på ett boende i Åre för asylsökande. Jag skulle lära ut svenska, men blev snart engagerad i verksamheten. Erfarenheten av att vara ett gäng som villsträcka ut en hand tog jag med till Kedjan. Sedan ska man ha med sig att allt jag skriver är fiktion. Mina erfarenheter omvandlas till något helt annat i text, som en kemisk reaktion när två ämnen möter varandra och ett tredje uppstår. 

Kedjan handlar också om det töjbara bandet mellan mor och dotter. Här mellan Teresa och dottern Hedda. Om hur det förflutna färgar nuet och om vad vi vill lämna efter oss. Därtill har konsten en framträdande roll. Teresa skapar mobiler (tänk Alexander Calder och inte smartphones) för att synliggöra och bearbeta det som hon har varit med om. De visar sig även ha ett konstnärligt värde. Flera läsare har hört av sig och varit nyfikna på hur man gör mobiler. Därför ska jag och min vän som är konstpedagog leda en workshop där man både får lära sig att göra mobiler och inspireras av text. Kanske blir det även ett par skrivövningar. Ser så fram emot det! Annars skriver jag på en ny berättelse som även den kommer ut på Historiska Media. Det är fortfarande 70-tal, men i en annan del av Stockholm. 

Från mitt skrivbord ser jag ut över en backmyr och den första snön har redan fallit. Ja, ni läste rätt. Mina dagar är inrutade med skrivtid fram till lunch, därefter hundpromenad och en mättande soppa. Under eftermiddagen läser jag igenom och redigerar. Numera går hundpromenaderna långsamt med två äldre hundar. Den stora är 14,5 år och den lilla fyller snart 14 år. Att leva med så pass gamla hundar är en ny erfarenhet för mig och jag skulle gärna skriva om hur hundlivet förändras. Blir mer omständligt, men också fyllt av värme, närhet och en känsla av att varje dag tillsammans med flocken är en gåva. 

Nu önskar jag alla en härlig läshöst och tid till att krypa upp i soffan med en god bok! 

Med värme,
Ingrid Marie

Ni hittar mig på Instagram: @ngridmarietorslund
Kedjan finns som pappersbok, ljud- och e-bok i samtliga strömningstjänster, fint inlästa av Charlotta Jonsson.

✨✨✨

Näsra onsdag kan ni läsa ett författarinlägg av Bettina Axelsson. Hennes debutbok heter Det är bara en fas och fortsättningen kommer nästa år. För tre år sedan lämnade hon sitt heltidsjobb och började studera på distans i Spanien och i inlägget skriver hon om livsförändring och starten till sitt skrivande.

✨✨✨