basilica

För en tid sedan lyssnade jag på Katarina Vikström  när hon berättade om sin nya bok Tapetserarens dotter. Katarina är journalist och krönikör på Sundsvalls Tidning och jag blev naturligtvis intresserad av hennes bok som innehåller drygt 100 av de krönikor hon skrivit under åren. 

Här får vi möta en blandning av katastroftänk och framtidstro, där livets villkor inte alltid styrs av egen viljekraft. Kärleken till de sina löper med som en röd tråd och livets årsringar tas emot med naturlig acceptans. Tapetserarens dotter är tankar som andas kärleksfull medmänsklighet och som kryddats med vanligt bondförnuft. 

Jag håller med om att livet är bra märkligt. Det som var omöjligt ena dagen är fullt möjligt nästa. Här får vi följa hennes vardagliga dilemman i glädje och i sorg. Jag håller inte med om allt, men här finns så mycket klokskap så det räcker för att alla läsare ska hitta berörande punkter. Det är det här jag älskar med krönikor och betraktelser. Att ta in, begrund, analysera, ta till sig, förkasta, se den röda tråden och till sist den sammanfattande poängen.

Många av texterna berör mig djupt. Den svåra coronakrisen, kärleken till föräldrarna och  barndomsbyn, kroppsföraktet och de mentala kriserna. Hon skriver också om klimatångest, flygskam och kvinnokraft. Något jag alltid reagerar på är Skansengrundanden Hazelius uttalande om ”förspilld kvinnokraft” så jag är helt med i Katarinas tankar…….

"Och hon som skickade hundratals meter klippta tygtrasor genom varpen, vad tänkte hon på när hon hamrade fast dem? Var den färdiga mattan hennes mål eller fyllde vävningens rytmiska rörelser något annat hål?. . . . . När forna tiders kvinnliga kreativitet kommer på tal pratas det ibland om förspilld kvinnokraft. Men nog kan man fundera på vad vi spiller vår kraft på i dag.”

Här finns också livsglädje och en underton av humor när hon skriver om alla pyamasbyxor som invaderat stenstan och om den stora stadsfestens begynnelse när både vuxna och barn roade sig tíllsamman. Jag tillhör den generationen som har både rynkor och grått hår och kan lätt lokalisera mig i stadsmiljön och det som hänt tidigare i vår stad.

I en av krönikorna läser jag om Katarinas lokale favoritkonstnär Anders H Svedins tavlor med björnar. Han har tyvärr lagt ner sin pensel för alltid men jag tänker också på honom ibland. Vi arbetade på samma arbetsplats under många år och jag har en av hans oljemålningar på min vägg här hemma.

Vi är alla våra föräldrars barn och det kan vara svårt att släppa taget och hitta sin egen livsmanual, att hitta sin plats i nuet och samtidigt följa barn och barnbarn mot framtiden.

Det här är ett boktips ur mitt hjärta. ❤️
För er som läst Katarina Wikström krönikor i ST och för er ute i landet som aldrig läst dem.

”Katarina Vikström växte upp på en hästgård i en by i Norrbotten. Sedan många år tillbaka arbetar hon som journalist och krönikör på Sundsvalls Tidning, där även krönikorna i denna bok har publicerats. Hon har tidigare gett ut krönikesamlingarna Ömtåligt gods och Hanteras varsamt, samt romanen Underlandet tur och retur. 

År 2021 tilldelades Katarina Vikström Ludvig Nordström-priset med motiveringen: “Med sann berättarglädje, tydlig nyfikenhet och ett personligt tilltal skapar Katarina Vikström spännande möten och upplevelser för sina läsare. Hos henne finns också en lyhördhet för vad som berör människor i vardagen, något hon med varsam penna och stor känsla formulerar i krönikor och böcker.”” (Lava förlag)

Tapetserarens dotter 
Författare: Katarina Vikström
ISBN: 9789189913066
Utgivningsdatum: 2025-01-31
Förlag: Lava Förlag