basilica

Jag heter Katarina Vikström och jobbar som journalist och krönikör på Sundsvalls tidning. Från att ha arbetat som badmästare och aerobics- och träningsinstruktör i femton år bytte jag bana när jag var i 35-årsåldern. I dag är jag fyllda 62 och är det något jag vill så är det att inspirera andra, dels till att skriva förstås, dels till att våga ta steget om det är något utanför den egna trygga sfären som lockar och drar. 

Skrivboken  - vad vore jag utan den?

Inte förstod jag vad den skulle betyda när jag köpte den. Nu har den tummade skrivboken snart hängt med mig i trettio år. Den är full av tidningsklipp och hastigt nedplitade citat som har skrivits direkt i boken eller på instuckna kvitton och skrynkliga lappar. På första sidan finns meningar med innehåll som ”våga gira karriären” och ”hon gjorde en vändning på 180 grader”. När det gäller flera av de hundratals uttrycken har jag inspirerats av sådant som någon annan har skrivit, andra har plötsligt dykt upp i mitt eget huvud.

När jag köpte boken var jag mitt i livet, och ja, jag hade girat. Döttrarna var förtvivlade över att jag hade sagt upp mig från tjänsten på den stora bad- och sporthallsanläggningen. De hade ju växt upp där, bland bollar, basketplaner och bassänger. De hade ofta hängt med mig under mina kvälls- och helgpass och möjligheternas hus, fullt av barn, unga och familjer, hade blivit deras vardagsrum. Klart att de ifrågasatte mitt beslut.

Jag befann mig alltså mitt i ett vägskäl där ett fönster mot en ordrik värld hade öppnats. Under ett år på Komvux hade jag fått borra i texter på ett för mig nytt sätt, och jag hade just börjat på journalistprogrammet i Sundsvall. Jag bar med mig ett Strindbergcitat om att pennan är mäktigare än svärdet. I en annan text stod det att om läsaren ska bli berörd måste skribenten sikta mot halspulsådern. Inte för att orsaka skada, men symboliskt, för att det som sätts på pränt ska gripa tag och nå läsaren på djupet.

Sedan dess har det valsat iväg många tidningssidor genom tryckpressarna och jag har skrivit utan avbrott i ett kvarts sekel. När jag bläddrar i min gamla skrivbok slår det mig också hur viktiga orden är och hur de kan beröra, förföra och uppröra. Och med tanke på hur mycket jag har återvänt till den där skrivboken undrar jag vad jag hade varit utan den inspirationen. 

En annan källa till idéer och motivation har varit den platsbyggda bokhyllan. Den som de senaste åren har svämmat över alla bredder. Jag skulle verkligen behöva sortera bland det som står på de här hyllplanen. Låta guldkornen som ligger staplade uppe på raderna av titlar få flytta ner till en mer värdig plats i bokstavs-o-ordningen.

Tre egna krönikesamlingar och en roman har det blivit, vid sidan av journalistiken. Den senaste boken, Tapetserarens dotter, har just gått i tryck och i den, liksom i de andra böckerna, har jag försökt väga orden. Det känns viktigt, inte minst i den tid vi lever i nu, när det mesta som skrivs hamnar i den digitala papperskorgen. Även vi som lever under 2000-talet behöver lämna något efter oss och på senare tid har jag börjat tycka att krönikeformen borde kunna passa fler. Jag vet inte hur det står till med bloggandet och dagboksskrivandet i dag, men jag vet att det skrivna ordet har fungerat som en vägvisare för nya generationer i hundratals år. 
I en krönika, eller ett kåseri, behöver det finnas en tråd så att man kan knyta ihop säcken innan man sätter punkt och genom att skriva lite kortare texter, med en början och ett slut, kan tankar, erfarenheter, insikter och åsikter få en form. 

Och vad gäller mina döttrar, för jag måste ju återkomma till dem, så tror och hoppas jag att de har förlåtit mig. Kanske kan mitt uppbrott för några decennier sedan också få dem att våga välja en ny väg om de någon gång i framtiden vill anta en ny utmaning.

För det är aldrig för sent att öppna ett nytt fönster. Inte heller att upptäcka ordens betydelse och att ta sitt skrivande på allvar. Så om du som läser det här bär på en lust eller längtan att få göra avtryck i ett litet – eller ett lite större – sammanhang. Samla gärna på fina fraser och på de där orden som bränner och berör. Låt sedan tangenterna smattra eller pennan gå. Vem vet vem du kan nå och vilken betydelse det kan få.

Med vänlig hälsning
Katarina Vikström