basilica

LIVSELIXIR

Jag som gästskriver idag heter Annika, men kallas av mina närmaste för Ankan. Jag tycker det är lite kul, det får mig att känna mig odefinierbar på både ålders-och könstillhörighetsskalan. En slags frihet. Jag ska strax berätta mer, men allra först vill jag ge en stor bukett med sommarblommor till Maud som är värdinna för den här bloggen, den här festen som är ett både kulinariskt, hälsobefrämjande och litterärt knytkalas. Jag tänker att det är mycket jobb och jag förundras över hängivenheten.

Men visst, det ÄR roligt att skriva. För min del hann jag visserligen bli över tjugo innan jag upptäckte det. Folk pratade om ett "rikt inre liv", men när jag försökte blicka inåt såg jag bara massivt urberg och diffusa slöjor av skuld. Jag bodde i Stockholm då och provade på att läsa pedagogik på universitetet. Det gav mig dessvärre ångest, eftersom jag kände mig så ute på flera vis, hade dålig koll på samhället, klen studievana och svårt att ta in långa texter. Men läste gjorde jag och om jag nu inte klarade allt, så hjälpte böckerna mig att förstå mig själv. Framför allt lärde jag mig att skilja på vad som var jag själv och på vad jag internaliserat utifrån. Jag började skriva små dikter för att locka fram inre landskap. Det var en trasslig värld jag mötte och jag sprang på skrämmande hinder. Jag upplevde att jag hade en inre förtryckare som kastade ner mig i ett laglöst land, fullt av plågoandar, när jag försökte vara mig själv. Grådasket var en lugn plats men jag kände mig overklig där. Men det fanns en väg att bli levande och den gick genom det lekfulla landet, genom kreativitet i alla former, främst lyrik-och musikskapande.

Jag växte upp i Stockholm, bodde där i 30 år innan jag och min dåvarande man flyttade till ett hus med kvarn och snickeri invid Ångermanälven. Vi fick fyra barn och vårt kök blev en mötesplats för folkmusik och visor. Ett gott liv, men någonstans längs vägen blev tillvaron krånglig och det var en stor sorg när vi skildes. Det fanns inget sätt jag kunde fly ifrån det jobbiga, men jag kunde välja hur jag tog hand om min inre värld. Jag valde att ta in den vackra naturen för att utsmycka min egen längtans trädgård. Igen! genom att skriva sånger. Det finns verkligen en skaparkraft i ord. Poesi och musik kan bära genom mycket.

Ibland har jag undrat vem jag hade varit utan mina sånger som livselixir. Idag kan jag tänka att det där att bli sig själv, inte handlar så mycket om att bli något mer, utan om att skala av det som inte är en själv. Det är inte roligt med livskriser, men nu som 73-åring kan jag blicka tillbaka med tacksamhet. En av mina sånger har refrängen "Först när korthusen rasar kan vi börja spela". Det är smärtsamt, men också befriande att förlora illusioner, inte minst om sig själv. Idag vet jag hur mycket öppenhet förändrar.

Mitt skrivande började på 70-talet som ett sätt att skaffa mig karta och kompass till att orientera mig igenom snårskogar av känslor. Att kärlek är svaret på det mesta kanske låter som en klyscha, men jag tror att det är så. Att skrämma bort rädsla funkar inget vidare, inte heller att döma bort skuld eller förakta bort skam. Jag skrev i en låt för länge sen: Jag ska dansa med mina skuggor och med kärlek ska jag famna maran. Och ingenting ska ta udden av min penna, men min penna tar udden av faran.

Jag är medveten om att jag i mina sånger förskönar tillvaron, men varför skulle jag inte? Jag älskar vackra ord, morgondagg är en favorit. Och för att åter landa i den här bloggen - vad vore matlagning utan kryddor och nu när jag som avslutning tackar för att jag blev inbjuden, skulle jag kunna säga att basilicablogg bjuder på intressant läsning, men jag säger hellre att det känns som att landa i En solbelyst glänta.

Tack! Annika Edin för dina fina ord. Annika är singer-songwriter och har skrivit sånger i över femtio år.

På Spotify och Youtube kan du bl.a. lyssna till Segla ut! 🎵 Musiksagan Vind och Solgunga 🎵 Skuggor 🎵 Sagoland - sånger i Sundsvall 🎵 Sånger om Hemtjänsten 🎵 Korthusen 🎵 

Onsdag 21 augusti är det författaren och musikern Leo Nobel som skriver om hur Vitalis Fyr - poddteater kom till.