Det är med glädje som jag idag gästbloggar på fina Basilicablogg och jag tänkte ägna mitt inlägg åt att reflektera över genre-indelning av litteraturen, men först några rader om mig och vem jag är.

Jag heter Angela Rizzo, är läkare och författare. Jag är också mamma till två barn och stolt nybliven mormor.  Jag är bosatt i Solna, uppvuxen i Stockholm men som barn tillbringade jag också mycket tid hos min mormor och morfar i Värmland. Genom åren har jag haft turen att uppleva vardagen runt om i världen. Som ung var jag mycket i södra Frankrike och naturligtvis i Italien, min pappas hemland. Två år innan pandemin flyttade jag och min partner till Manhattan där jag skrev större delen av min debutroman, Hjärtat talar grekiska. Så kom pandemin och jag beslutade mig för att återvända till Sverige och arbeta som läkare. Av en slump hamnade jag i Växjö där jag stortrivdes och stannade i ett drygt år. Min favoritplats på jorden är nog ändå huset i södra Grekland där vi tillbringar så mycket som möjligt av vår lediga tid. Vår unika ö har också fått utgöra miljön i Hjärtat talar grekiska.

Som jag minns det var det när mitt råmanus var klart och jag kastade mig in i redigeringsfasen som jag allt oftare fick frågan inom vilken genren jag skrev. Jag visste inte vad jag skulle svara. "Det är en roman" blev mitt försiktiga svar som så småningom följdes av ett tveksamt "... ett relationsdrama".  Jag kände mig alltmer tvingad att välja genre men hade svårt att förstå kravet att sätta en etikett på boken. Jag fick veta att min roman vägde mellan Romance och Feelgood och att dramaturgin för de två aktuella genrerna skilde sig åt och kanske borde jag förstärka dramaturgin så att boken passade in i den ena eller den andra genren. För mig gick frågeställningen från att vara konstig till absurd. Skulle jag ändra mitt manus för att passa in i en genre för att ... ja, vadå? Varifrån kom detta pockande behov av att varustämpla en roman? Jag försökte prata med min omgivning om det men möttes av axelryckningar. "Folk gillar att veta vad de läser, var det verkligen något att bli så upprörd över?"  Därför blev det en enorm lättnad när jag hörde Olga Tokarzcuk i hennes Nobelföreläsning 2019:

" ... Den allmänna kommersialiseringen av litteraturen har fört med sig att marknaden delats upp i olika branscher – bokmässor och litteraturfestivaler av alla de slag avlöser varandra, utan inbördes samband, och lockar till sig folk som uteslutande läser till exempel deckare, fantasy eller science fiction. Utmärkande för situationen är att ett system som enbart var till för att hjälpa bokhandlaren eller bibliotekarien att hålla ordning i hyllorna på den ofantliga mängden utgivna böcker och för att läsaren lättare skulle kunna orientera sig i utbudet, har förvandlats till abstrakta kategorier som inte längre används bara för att sortera böcker utan av författare även som utgångspunkt för hur de ska skriva. Allt oftare börjar den här genrelitteraturen se ut som kakformar, resultaten blir väldigt likartade. Deras förutsägbarhet ses som en dygd, deras banalitet som ett uppnått mål. Läsaren vet vad hen har att förvänta sig och får precis vad hen vill ha.

Rent intuitivt har jag alltid varit emot en sådan ordning eftersom den leder till en begränsning av författarens frihet, en motvilja mot experiment och gränsöverskridningar som är ett viktigt inslag i allt skapande. Dessutom utesluter den varje form av excentricitet ur skapandeprocessen, och utan den finns ingen konst. En bra bok behöver inte stå upp för sin genrebeteckning. Uppdelningen i genrer är en direkt följd av litteraturens kommersialisering och en effekt av att behandla den som en vara med allt vad det innebär av varumärken, målgrupper och andra liknande nymodigheter som kännetecknar vår tids kapitalism... "

Nobelpristagaren satte ord på det jag kände men inte kunde formulera. Kreativiteten och konsten behöver vara fri, om författaren styrs av en färdig mall går omvärlden miste om så mycket. I mina ögon är genreindelningen och den överdrivna betydelse den fått bara ett exempel på vår tids behov av att etikettera och klassificera. Vartenda fenomen, vartenda beteende ska namnges och sorteras. Vi delar in väder i varningsklasser, personligheter i diagnoser och åldersgrupper i generation X, Y, Z . Behovet att att sortera, klassificera och boxa in vår verklighet tycks vara omättligt.

Jag kan förstå att det är bekvämt och praktiskt för förlag, bibliotek och bokhandlare att dela in litteratur i olika genrer och jag har i sig inget emot det, så länge det är ett verktyg där syftet är att förenkla hanteringen av böcker. Däremot vill jag inte acceptera att behovet att klassificera ska gå före författarens kreativa frihet. Inte heller vill jag tro att vi som läsare är så begränsade att vi inte själva, genom at läsa en baksidestext, vet om vi känner oss nyfikna på att läsa mer. För är det inte det, det handlar om? Man läser några ord, några meningar och blir nyfiken på att läsa mer, vill veta mer.

Som läsare är jag angelägen om att välja "rätt" bok vilket i sig är sorgligt när jag tänker närmare på det. Vi lever i ett effektivt samhälle och vill ogärna lägga tid på att läsa "fel" bok. Vi vet ungefär vad vi gillar att läsa och vill slippa obehagliga överraskningar. Själv brukar jag undvika deckare eftersom jag blir illa berörd av ondska och tycker att det finns nog med mord och våld i det verkliga livet. Ändå händer det nog oss alla att vi av misstag ramlar ner i fel box, eller till och med outside the box, och inte sällan leder det till tankar och insikter vi aldrig skulle fått annars. Det får mig att tänka på en sommar när barnen tog windsurfinglektioner i en vik på ön i Grekland. Läraren var en entusiastisk, ung man från Frankrike som gång på gång med stark brytning ropade "Neverrr stay tu long in yör comförrrtzön" till sina kämpande elever. Om vi alla skvalpar runt i samma Comfort mjukmedel, om vi aldrig utmanas att möta det vi tycker är svårt eller obekvämt slutar vi att utvecklas. Om författare och konstnärer inte vågar, eller har råd, att följa sin kreativitet och fantasi utan tvingas skriva efter mallar och genreindelningar riskerar vi att få ett homogent, inskränkt och dömande samhälle. Om vi bara läser böcker inom den genre vi känner oss bekväma, om vi inte vågar ta chansen att bli överraskade, riskerar vi att bli begränsade och trångsynta. Det är det lilla sandkornet i snäckan som är början till pärlan; inget skav – ingen pärla.

Jag skulle bli glad om du ville ge mig tips på bra deckare som gjort dig överraskad och som stannat kvar i din tanke när du slagit ihop boken. Jag är redo att köra utan mjukmedel. Är du?

Angela Rizzo

https://www.instagram.com/angelarizzoforfattare/

https://www.facebook.com/angelarizzoforfattare22/

Välkommen Angela Rizzo till den här författarseriens första vecka av fyra. I morgon recenserar jag Angelas debutbok Hjärtat talar grekiska och på fredag svarar hon på ett flertal frågor utifrån min upplevelse av karaktärer och händelser i boken.

#boklyftet