basilica

Vårdnaden är en berättelse om att förlora den man älskar. I förordet skriver Irene Kolare att det är fragment av det som flickan minns och flickan Irene minns mycket. Det krävs mod och kraft att sätta sina upplevelser på pränt och här delar författaren med sig av en känslosam barndom fylld av både lycka och sorg.

"Platsen är Mörbylånga, flickan som bor där älskar sin pappa över allt annat. Men med åberopande av barnets bästa tas pappan och det goda livet ifrån henne i samband med föräldrarnas skilsmässa."

Flickan Irene föddes 1957 och växte upp på 50–60-talet på Öland där hennes pappa hade en tjänst som ämneslärare på Centralskolan i Mörbylånga. I boken beskriver hon ett lyckligt liv med sina hel- och halvsyskon där pappan med fast hand styrde barnens vårdnad och hemmets skötsel. Utifrån sin egen uppfostran och militäriska karriär förmedlade han strikt disciplin, utantillinlärning av psalmer och en kristen gudstro. Barnens dagar fylldes av glädjefyllda aktiviteter och förberedelser inför det vuxna livet.

Efter pappans FN-tjänstgöring i Kongo ändrades förhållandet mellan föräldrarna. De hade allt för ofta olika uppfattningar om barnuppfostran och all deras uppmärksamhet gick åt till konfliktlösning. Det älskade barnet blev till det osynliga barnet.

Sommaren 1966 lämnade mamman familjen och där började också en rättslig process som blev början till en mycket svår tid för en olycklig nioåring som med hjälp av rymningar och ett oacceptabelt beteende försökte bli synlig igen.

Bokens första del Avlad i kärlek ger ingen inblick i mammans roll i familjeteamet. Hon sydde barnens kläder, men hennes vårdande roll synliggörs inte i berättelsen. Hade hon inte resurser och ork för de dagliga aktiviteterna och hushållsarbetet eller var hon medvetet tvungen att hålla sig utanför när pappan styrde upp familjens vardag och barnens disciplinära uppfostran? Författaren ger inget svar på den frågan men i del två Hemskillnad tar mamman plötsligt rollen som en kraftfull och självtänkande person. Efter att hon lämnat hemmet anser hon sig klara av att sköta både barn, arbete och studier. Hon är också stark nog för att strida för att få vårdnaden om sina tre barn. Vad som påverkade förändringen vet jag inte, men det jag förstår är att hon lyckades vinna vårdnadstvisten men inte flickan Irenes äkta kärlek och förtroende.

Som läsare och utomstående är det svårt att riktigt förstå hur barnets värld såg ut när föräldrarna själva och personer i familjens närhet ger helt olika omdömen under processens gång. Det handlar naturligtvis om subjektiva bedömningar som är personligt färgade av verkligheten. Här handlande inget om våld. men det blev en kamp med ord och rättsprocessen blev ett kaos för barnet och troligast också för hennes systrar. Flickan Irene var enligt regelverket för ung för att själv välja hem, men ändå gammal nog för en egen åsikt. Visst kan dåligt uppförande visa att ett barn inte mår bra, men därifrån till tvångsvård och ännu en förflyttning från de personer som stod henne närmast berör mig djupt. Sextiotalet ligger många år tillbaka i tiden och jag hoppas verkligen att utredningar och behandlingar förändrats sedan dess. Svenska studier visar att skilsmässobarn inte behöver må sämre än barn som växer upp i en kärnfamilj, men föräldrarna har ett stort ansvar att göra det bästa för barnet. Det är deras skyldighet att försöka undvika konflikter, samarbeta och att vara sams. Jag har inte stor erfarenhet av regelverk när det gäller vårdnaden om barn och speciellt inte om hur det såg ut på 1960-talet med beslut kring hemskillnad och bodelning. Det jag vet är att reglerna varit föremål för kontinuerlig reform under de senaste decennierna och jag vet också att det inte alltid varit så framgångsrikt. Det finns fortfarande barn och föräldrar som far illa i vårdnadstvister.

Här finns så många minnen för en 50-talist och jag har svårt att inte grotta ner mig i min egen barndom. I vår familj hade inte kyrka och inlärning av psalmer någon framträdande roll men söndagsskolan och symöten i byns baptistkapell har haft stor betydelse för min syn på religion. Däremot blev Tv:ns intåg som ett paradigmskifte för ett barn i ett hem med en äldre radioapparat prydligt uppställd på ett bord. Mina föräldrar köpte Tv 1960 för att kunna se sommarens OS i Rom. Min morbror fanns på plats och kanske trodde de naivt att det skulle se en glimt av honom, det har varit ett skämt i familjen sedan dess. Jag var fem år och de få program som visades har naturligtvis haft stor betydelse för oss barn som föddes på 50-talet.

Här finns en stor igenkänning när författaren skriverier om den tidens hyrda frysfack, skidmärket Snöstjärnan och de kokta hönsen som efter flera timmars kokning blev till goda och näringsrika familjemiddagar. Att vika lakan kan vara lite komplicerat och jag funderar ibland på hur många av dagen unga som har en insikt i den konsten. Naturligtvis finns det olika tekniker och det min mamma lärde mig var en helt annan än den jag lärde mig som 18-åring i en hemteknisk utbildning. Jag valde att använda mig av den senare och den har både man och barn lärt och haft nytta av. Att krusat banden på örngotten lärde jag av gammelmoster redan i början av 60-talet, men den tekniken har jag aldrig utövat och inte heller lärt ut till mina barn.

Ett av alla förbud i den stora barnfamiljen var den mot spetsiga skor. Jag ler igenkännande när jag läser för i min barndom fanns samma förbud. I vår familj fanns en ärftlig risk för Hallux Valgus (sned stortå) och eftersom jag redan som tvååriga haft problem med mina fötter var risken för felställning stor enligt mamma.

Pappans idoga arbete med att sköta hemmet och uppfostra barnen borde vara värd en medalj. I dåtidens hem hade oftast papporna andra uppgifter än städning, tvätt och barnuppfostran. Även om min pappa var lite annorlunda än andra pappor, han kunde virka, laga mat och var också en del av vår uppfostran, men städ och tvätt höll hans sig alltid borta ifrån.

Barnet Irenes läsintresse var stort och att läsa böcker ingick naturligtvis i pappans uppfostran. Jag känner så väl igen de titlar som nämns på de barn- och ungdomsböcker som jag läste i min barndom och var det någon av Astrid Lindgrens böcker som jag inte hade tillgång till som barn så har jag absolut läst dem senare för mina egna barn. Landsbygdens boklådor och senare bokbussen var en guldgruva för oss barn på landet mer centralt var biblioteken ett uppslukande universum.

Pappans familj kom från Jämtland och vid ett besök där 1966 stannade de också till här i Sundsvall. Där sökte de upp den tidens största turistmål, utsiktstornet på Norra Berget och Rudolf Granberget uppstoppade fågel Skvadern från 1918. Jag besökte samma mål på en skolresa i årskurs 2 eller 3 några år tidigare. Det var en spännande upptäckt för oss barn att ta sig upp de 112 trappstegen i det utsiktstorn som också kallas "glasspinnen".

Verklighetsbaserade berättelser som beskriver en tid som varit och aldrig kommer tillbaka har ett stort värde. Det här är en tydlig berättelse som anger dokumentärt material och handlar om verkliga personer. Jag är två år äldre än författaren och dras oemotståndligt in och återupplever minnen från en tid som jag trodde att jag glömt. Jag har inte fullt så detaljrika och sakliga minnen som i den här boken, men glimt efter glimt blir till tydlighet. Det har tagit sin tid att läsa eftersom jag sakta behövt analysera mina egna minnesupplevelser. Bokens innehåll kan ge dagens unga och kommande generation en tydlig information om tidens anda och för författare som gör research kan den också ha ett värde. En dag är vi alla borta, vi som var barn och under olika former vårdades under 1900-talets mittersta del.

Språket är välskrivet och jag upplever att min läsning flyter lättare och lättare, kapitel för kapitel. Texten är i minsta laget för min syn och de stycken som är kursiva har varit svåra att ta sig igenom. Men genom att läsa stund på morgonen i dagsljus så har det fugerat bra.

Tack! Irene Kolare för att jag fick möjlighet att läsa den här boken. Det är en mycket intressant och känslosam berättelse som du valt att dela med dig av. Det är svårt att låta bli att se tillbaka till ett 60-tal som var långt ifrån det som dagens barn och ungdomar upplever. Allt på gott och ont för vi bär alla på vår egen historia.