""Femtiotre år ingen ålder" säger Lillemor till sin spegelbild och svänger på sig så att kjolen böljar, nu ska vi fira midsommar!"

Som så många gånger tidigare skall Lillemor träffa sina vänner. Men livet vill annorlunda och plötsligt upptäcker hon att hon sitter på fel tåg. Det hon inte vet då är att hon precis stigit på tåget som går till lyckolandet.

Lillemors barndomsvän Beatrice är medelpunkten i den väninnegrupp som Lillemor i många år ingått i. Med åren börjar hon uppleva deras relation mer som vana än vänskap och hon känner sig färglös och förminskad. Den morgonen hon tar fel tåg och plötsligt befinner sig i Göteborg tar hennes nya liv en ny form och allt börjar med pilgrimsgrodorna på Universeum. Hon börjar se på vännen Beatrice med andra ögon och trotsar gruppens regler. Sakta börjar hon få kontakt med sina känslor och blir mer och mer lyhörd för sig själv. Genom sina kontakter med de nyfunna vännerna Cilla och mammans gamla vän Hildur hittar hon nya sidor hos sig själv och börjar göra upp med sitt tidigare liv. I mötet med några av väninnorna omvärderar hon sin och deras roller i gruppen och med hjälp av Hildurs berättelser om mamman, kan hon vid moderns minneslund äntligen göra ett avslut och förlåta. 

Relationer kan vara komplicerade och speciellt relationer till män. Lillemor har alltid blivit sviken av de män hon träffat så varför skall Cillas trevlige bror Martin vara ett undantag. Med sorg i hjärtat och magen full av fladdrande fjärilar beslutar hon sig ändå att tacka ja när han bjuder ut henne på middag.

Jag brukar skriva i mina recensioner att böckerna är välskrivna och det menar jag också. Birgitta Gunnarsons böcker är också välskrivna och på ett sätt som passar mig speciellt bra. Jag njuter av varje rad och varje sida i boken. Hennes sätt att varva korta och längre meningar störde mig lite i början av den första boken men sättet att variera meningslängden gjorde att jag hittade ett bra flyt i läsningen och i den här andra boken känner jag mig helt trygg i mitt läsande.

Kanske har författarens yrkesliv som sjuksköterska format hennes empatiska sätt att skriva och det finns så mycket i min recension av Så länge hjärtat kan slå som stämmer in här. Att läsa den tidigare boken kändes som bomull i hjärtat och jag upplever samma känsla när jag läser om Lillemor, hennes funktionshindrade vän Cilla, gymkompisen Einar, Martin med de vackra händerna, grannen Ellen, den kontrollerande Beatrice och alla de andra i väninnegruppen.

Jag tror att det är viktigt att lyssna till sina känslor, utgå från sina erfarenheter och ha en inre dialog med sig själv om vad som är viktigt och känns bra. Valen av handlingar kan ge andra effektmål än de planerade men det behöver inte alltid vara negativt. Överraskande upptäckter kan vara berikande och ge nya insikter och ytterligare dimensioner på tidigare erfarenheter och upplevelser. Det viktigaste kanske är att det ena valet inte utesluter det andra. 

En väl uppbyggd berättelse som intresserar och engagerar mig ända till sista bladet. Kontentan av berättelsen är att när man väl funnit en riktning för sitt liv är det en konst att kunna njuta av livsfärden där både vänskap och kärlek är oövervinnerliga.

Våga sätta färg på tillvaron.
Man kan inte byta ut innehållet i sin livsryggsäck - men man kan packa om.