Den mätbara tiden och tidlösa ögonblick
Coronan har gjort att den här helgen inte riktigt blivit som planerat, men för att göra det bästa av situationen så behöll vi vårt bokade rum på ett hotell i Härnösand och har nu promenerat, ätiti gott och haft det riktigt trevligt. Sekunder har lagts till minuter som blivit till timmar. Senare i dag går tåget hem och jag har då ännu mer tid till stickning, boklyssning och reflektion.
I tisdags började vårens mindfulnes yogapass med min sjukgymnast och det kändes väldigt bra. Min axel behöver all hjälp den kan få för att inte stelna till, men vanlig träning gör mer skada än nytta, så jag tar mig sakta framåt med enlare kropps och andningsövningar.
I antiken användes två begrepp för tid, kronos och kairos. Kronos handlar om den mätbara tiden, där minuter läggs till timmar och timmar till dagar. Kairos handlar om tidlösa ögonblick, då händelser i barndomen kan kännas närmare än det som skedde förra veckan. Kanske är det så att det är i stunden av kairos som allt faller på plats och det som inte längre är lika viktigt suddas ut. Ibland kommer de där stunderna tllbaka, de som jag vill kalla livstycken och som gör mitt liv till en helhet.
En av de små enkla händelser som ibland kommer tillbaka, är den här som jag satte på pränt 2017 på en skrivkurs i biografiskt skrivande.
Att skriva en text och lova total autenticitet är inte alltid så enkelt. Medvetet och ibland också omedvetet förändrar små detaljer och texten kryddas med fiktiva inslag. Biografi, autiofiction, sanning eller fantasi?
Här är ett av mina "livstycken".
Jag tror inte att jag är ensam om att känna en viss ambivalens när jag uttalar mig om skolans gymnastiklektioner. Jag hatade redskapsgymnastiken, cirkelträningen och den gymnastik som gjordes med armar uppåt sträck och följde i Pehr Henrik Lings fotspår. Däremot älskade jag att spela pingis och de flesta av de lagspel som vi fick prova på. En av mina verkliga favoriter var brännboll. Den händelse som jag skall berätta om här, inträffade när jag gick mitt femte skolår i en mellanstadieskola på landsbygden.
Vår fröken var gammal, utifrån de värderingar vi hade som 11-åringar, var hon jättegammal. Hon gick alltid klädd i kjol och blus och liknande kläder hade hon också på gymnastiklektionerna. Till det bar hon mörka tjocka strumpor och grova svarta skor. Efter att hon halkat och fallit på skogården visste vi elever att under den långa kjolen fanns benkläder i rosa mameluckmodell. Vi spelade brännboll ute på skolgården. Det fanns både fotbollsplan och gräsytor kring skolan, men de orangea konerna stod alltid uppställda på den stora grusplanen. Där fanns också långa, runda, tunga slagträn för pojkarna och små, platta, lätta för oss flickor. När jag i dag ser tillbaka på det här lektionerna så är det svårt att inte göra det utifrån ett genusperspektiv. De duktigaste flickorna och pojkarna blev alltid invalda först i ett lag, sedan valdes de resterande flickorna motvilligt in, en efter en. Jag var en av de där flickorna som blev tidigt invald, men för mig var inte laget och vinsten det viktigaste, det var själva spelet som lockade mest. Jag var också en av de få flickor som provade på att använda de svårhanterliga slagträ som mest liknade ett basebollträ. Ibland lyckades jag, ibland inte. Att kunna ta lyror är en bra egenskap i brännbollsspel och det var en av orsakerna till att jag tidigt valdes in i laget i kombination med att jag också ibland lyckades med det långa slagträet.
Den här soliga septemberdagen hade vi som vanligt gjort skolgården klar för spel, De fyra konerna och brännplattan fanns på plats, lagen var kompletta och spelet i full gång. Stämningen var hög och det var min tur att slå. Turligt nog lyckades jag med det där önskeslaget och bollen gick högt och långt över mina skolkamrater där de stod utspridda på spelplanen. Det hördes ett sus över hela skolgården och jag sprang. Alla skrek, några rusade efter bollen som snabbt var på väg tillbaka till motståndarnas lagman vid plattan.
"Här kommer den" skrek kamraten som lyckats hämta bollen. Jag fortsatte springa runt kona efter kona, men tappade snabbt kontrollen på bollen .
"Men, kasta den då" hördes brännarens upprörda röst och plötsligt började utelagets spelare ropa "Var är bollen? Var är bollen?"
Jag hann springa min runda, men glädjen i mitt lyckade slag och min varvning mattades av den förvirrade stämningen. Innelagets spelare stod med gapande munnar kvar i sitt led medans utelaget irrade runt i ett febrils sökande efter bollen.
"Har någon sett bollen?" skrek nu alla på planen, men ingen visste var vart bollen tagit vägen.
Plötsligt pekade någon på fröken, som sakta rörde sig runt i letandet och där vid henne fötter låg den, bollen som så lustigt studsa upp under hennes kjol. På den tiden skrattade man inte åt sin skolfröken, men ett fnitter spred sig högre och högre över hela skolgården och tanken på att bollen legat i förvar en stund i hennes rosa underbyxor innan den ramlat ner på marken igen, gjorde att mitt långslag och min storartade varvning redan hade fallit i glömska hos alla.
Kanske föll ett dis över den här höstdagen, kanske hade frökens underbyxorna en annan färg och kanske minns någon annan händelsen på ett annat sätt. Inte vet jag, 55 år är en lång tid, men det här är mitt minne, min berättelse och min sanning.
Fick ett meddelande från @bokhandlarn i fredags med frågor om vilka böcker jag har på gång just nu. Jag är ju slalomläsare och har många böcker på gång samtidigt, men de som kommer som recensioner inom snar framtid är Alltid vid din sida av Nikola Scott och Den svarta dolken av Veronica Sjöstrand.
