"Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld" sjöng Agneta Fältskog på 70-talet, men hur många tårar kan en människa egentligen producera? Den frågan ställer sig Carina Westner i boken Mordet på min mamma – när ondskan tar sig in. 

Att läsa andras livsberättelser kan ofta vara väldigt smärtsamt och ännu smärtsammare är det naturligtvis för den som berättar sin historia. Det krävs stryka och kraft att orka sätta ord på en tung och mycket kaotisk tillvaro. Jag träffade Carina Westner för en tid sedan och naturligtvis påverkar det min upplevelse när jag nu lyssnat till de händelser hon återger i sin bok. Vårt personliga möte en solig sommardag i Stocka, gav mig den insikten att hennes personlighet och långa yrkesverksamma liv inom vården hjälpt henne till den här styrkan.

Strax före julen 2016 sker ett dubbelmord i Hälsingland. En ung man knivhugger två personer i byn Råbo som ligger mellan Ilsbo och Hudiksvall. Ett av mordoffren är Carina Westners mamma och där börjar berättelsen, skildrad utifrån hennes och familjens perspektiv. Vi får ta del av deras sorgearbete och den mordutredning som från anhörigas perspektiv inte alltid utförs på ett tryggt och tillfredsställande sätt. Frågorna är många, vem hjälper vid kris, när kan begravningen ske och den största frågan av alla, varför befinner sig mördaren i Råsjö precis den här kvällen. Trots ett stort polispådrag hittas inte mannen direkt efter morden, men med en blödande hand uppsöker han senare sjukhuset och därmed börjar en lång och smärtsam utredning som förändrar livet för alla inblandade.

Familjens gemensamma styrka och samhörigheten blir här en viktig del i de anhörigas bearbetning av vad som hänt. När julafton kommer finns julmaten kvar i det avstängda huset i Råbo och i väntan på mer information tar sig familjen tillsammans igenom en tacosmiddag som blandadas med tårar.

Här finns många målande beskrivningar som förtydligar och förmedlar en känsla som ger mig som läsare en förnimmelse av inkännande i saknaden av en älskad anhörig. Beskrivningen av en nässelfjäril som kommer flygande en vacker sommardag och sätter sig på en kaffekopp blir till en hälsning fylld av kärlek, som rörde mig till tårar.

Det här är smärtsamt att ta till sig, men inte svårt att känna med. Hur hanterar man t.ex. informationen om att ens barndomshem kallas för mordplats och däremed helt förbjudet att besöka. Det är viktigt att se helheten kring en sådan här händelse. Den åtalade mördarens anhöriga går också igenom en process med sina egna upplevelser. Vi är många som läser och roas av kriminalromaner och tv-serier som vinklas helt utan att perspektivet från mördarens och offrens anhöriga finns med. Jag kommer att läsa och se fiktiva serier på ett helt annat sätt med den här händelsen i åtanke.

Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i flera av de kroppsliga symtom som ger sig till känna vid olycksfall, dödsbud, sjukdomsbud eller andra situationer där katastroftänket fritt skenar iväg. Ändå kan den här berättelsen bara glänta på dörren till den obeskrivliga sorg och ångest som drabbar helt oskyldiga när våldshandlingar och psykisk ohälsa slår till och samhället inte bemästrar att skydda oss, inte ens i våra egna hem.  

När Carina satte sig ner och skrev om händelserna kring och upplevelsen av mordet på sin mamma gav hon oss läsare också en inblick i hur andra anhöriga till våldsoffer och våldsmän där ute har eller har haft det. Varje familj har sin egen upplevelse men det finns många som inte själva har kraft och ork att berätta sin historia. Varje tidningsrubrik som skriker ut om nya våldsbrott döljer så mycket mer än det texten anger, sorg, saknad, ångest och en vanmakt som bara de närmaste själva kan förstå.

"Mitt hem är min borg" sägs det, men den här berättelsen säger något helt annat.

Carina Westner skriver i boken om det stöd som hon haft av pastorn och författaren Tomas Sjödins texter. Jag förstår henne väl, för jag har under åren gjort många inlägg här om hans böcker och "kloka ord". Hon skriver också med värme om alla "hjälpare" som funnits kring familjen, grannar och bekanta som kommit med mat och kaffebröd när det behövts som mest. Trots all sorg så finns här så mycket medmänsklighet och ❤️

Man behöver inte räcka till. Det räcker med att man finns till.
Allt utöver det är bonus."
– Tomas Sjödin –

Det här är en sorglig, mänsklig och fint skriven berättelse som känns viktig att ta del av. Boken finns bara som ljud- och e-bok och ljudboksuppläsare är Anna-Maria Käll.

Läs eller lyssna på den du också.

Utgiven av BOKFABRIKEN
Malmö 2020
ISBN 978-91-78356-82-9