"Suni eller Sigrid, egentligen var namnen som pest eller lungröta. Mor hade höga förhoppningar om mig, att jag skulle bli något annat än en lappunge, kanske gifta mig med någon av bondsönerna och komma upp mig i världen. Sedan märkte hon att jag var en annan än den hon hoppats på, en djävulens avföda som jag minns att hon sade en gång."

Sockenlappen Fjellner var inte vidskeplig, men efter en dröm där en naken flicka uppenbarat sig för honom skyndade han sig mitt i natten ner till båten för att ta upp sina skötar. Inget var som vanligt på havet den natten och någonstans vid hans garn sydost om Granön hände något och Fjellner kom aldrig mer i land.

Fjellner, Kåmberg och Klemens Jonsson var några av de samer som befolkade området kring Släda på Alnön, strax utanför Sundsvall. Bokens huvudkaraktärer Suni Maria och Erik är barn till tattare och fiskelappar och dras till varandra, men föräldrarnas handlingar och Eriks personlighet drar ondska och mörker över deras relation. Eriks far Kåmber var den siste sockenlappen i Alnö socken, vars uppgift var att kastrera och avliva hästar, hundar och katter åt bönderna mot en ringa betalning. Han tog Suni Maria som lärling och det visade sig att hon hade speciella förmågor vilket inte alltid sågs med blida ögon av traktens bönder.

Suni Marias liv blev tragiskt, mycket genom den manipulative Erik som blev en del av hennes liv. När hon fick kännedom om alla familjehemligheter och insåg hur allt hängde ihop var allt för sent. Flera avgörande händelser driver handlingen framåt från mitten av 1850 och till 1905 när den oundvikliga katastrofen var ett faktum.

1905, träffades Suni Maria och Erik igen på färjan över till ön. Nästan ett halvt sekel hade gått sedan de träffades senast och alla minnen sköljde över henne. Där och då omfamnades hon av honom som aldrig skulle få komma henne nära igen. Berättelsen om Suni Sigrid eller Suni Maria som hon senar kom att heta är inspirerad av en verklig händelse. Onsdagen den 28 juni 1905 skedde en tragisk blodsgärning ute vid Slädaviken på Alnön. Sundsvallsborna kunde dagen efter ta del av händelsen i Sundsvall Tidning. 

Blodgärning är en intressant debutroman. Att använda sig av en artikel ur 1905 års Sundsvalls Tidning för att skapa ett fiktivt och historiskt relationsdrama ser jag som ett lyckat drag. Berättelsen visar på ett samhällsförhållande från slutet på 1800-talet och vi är säkert många som saknar kunskap om de bofasta kustsamernas liv. Thomas Svensson bor själv på ön och den verkliga händelsen begicks strax intill författarens bostad. Fotot på bokens omslag visar platsen vid Slädaviken och där ligger också en minnessten med text om händelsen.

Mitt i mitt läsande så önskade jag många gånger att Sunni Maria haft kraft att säga ifrån, Hon borde stått upp för den hon var, men händelser från barndomen, fattigdom, rasism, Eriks psykopatiska beteende och Guds ständiga översyn förlamade hennes handlingar. Våld och kuvad rädsla är alltid en förbannelse, det var här också en annan tid och andra levnadsförhållanden. Jag kan ändå inte låta bli att fundera över vem hon hade varit under andra omständigheter, vad hade hon kunnat göra annorlunda och hur hade då hennes liv sett ut?

Det här är en mycket läsvärd historia, med ett vackert och välskrivet språk. Författaren som har arbetat som statstjänsteman, i reklambranschen och som krönikör är nu musiker och författare på heltid. Jag väntar nu på Thomas Svenssons nästa bok Vattendoktorn som kommer i samband med hans besök på Bokens Afton i Vängåvans Bokhandel den 9 september. Mina biljetter är redan bokade.

Blodgärning
Författare: Thomas Svensson
Utgivningsdatum: 2020-10-30
Förlag: Vulkan
ISBN: 9 789 189 219 885

"Jag tänkte att det är väl sådant som pojkar i hans ålder sysslar med och fäste mig inte så mycket vid saken utan fortsatte att stirra ut mot gattet mellan Granön och Rödön där havet möter himlen."

Här från min plats vid Klingerfjärden ser jag ut mot  Alnön med Slädaviken och Granön,. Rundar jag Granön med båt ståtar Rödön med sitt röda skimmer och precis som Soni Maria ser jag havet möta himlen.

"Fram till sekelskiftet fanns i mellersta Sverige, från Ångermanland och centrala Jämtland i norr till norra Uppland och Dalabergslag i söder, en grupp bofasta samer som kallades sockenlapparI . Med sockenlapp åsyftas en av socknen antagen och beskyddad lapp, som mot ersättning skulle utföra diverse sysslor åt bönderna, enkannerligen avlivning och kastrering av hästar, hundar och katter. Benäm-ningen är enligt uppteckningar känd från hela södra Norrland och delar av norra Svealand. Det äldsta belägget for ordet sockenlapp återfinns i en begravningsbok för år 1731 i  Bergs socken, Jämtland. I tryck förekommer termen först 1751 i]. O. Hags tröms "J em tlands ceconomiska Beskrifning" . Andra benämningar var lappen eller lappmannen, vilka används både i uppteckningar och kyrkoarki-valier. För kvinnorna användes motsva-rande benämningar. Som ett kuriosum kan nämnas sammansättningen lappkulla, som förekommer i ett belägg från Stora Tuna socken i Dalarna. Även städerna kunde anställa lappar för samma slags sysslor som på landsbygden och följaktli-gen finner vi beteckningen stads lapp i kyrkoarkivalier från Hudiksvall."

Citat ur föreningen för svensk kulturhistoria RIG · ÅRGÅNG 69 · HÄFTE 4 1986 Sockenlappar av Ingvar Svanberg. (https://journals.lub.lu.se/rig/article/view/8350/7484)