basilica

Jag har en passion för skogsvägar. Varje höst hittar jag nya vägar som ger mig möjligheter till att besöka platser som jag tidigare inte känt till. Jag får ett magiskt sug i magen när jag ser ut över hyggen, sprakande färgspel och fantastiska utsikter. Dikeskanterna glittrar i rött av stora saftiga lingon som inte blivit utsatta för samma miljöpåverkan som bären vid stora trafikerade vägar. Det är bara att stanna bilen, söka runt i det gröna riset och plocka litervis av ”skogens röda guld.”

I höstas gjorde jag ett upphåll i lingonplockningen och vandrade runt några timmar i de skogsområden som varit mina förfäders naturliga vardag. Den vildvuxna naturen såg naturligtvis helt annorlunda ut för 100 år sedan men jag kan fortfarande känna känslan och närheten till de mina. Min pappa var en "skogens man", han var uppfödd i skogen, började sitt arbete i skogen som 13-åring och tillbringade sin fritid i skogen. Bolagsskogarna kring den lilla byn i obygden har följt oss i generationer, de var min pappas landskap och har också blivit mitt. Många av mina favoritplatser var pappas, farfars och farfarsfars arbetsplatser. Där vallade de korna på skogsbeten, slog de viktiga vinterbetet och säkrade sina inkomster genom skogsarbete som flottning, avverkning, röjning, kolning och plantsättning. Under vintern bodde de ofta ute i skogskojor och lagade maten över öppna eldar och i skogen hämtades den traditionella ”julharen” till famijens julbord. En av pappas paradrätter vid spisen var kolbullar som barnen kallade "morfarspannkakor". Att det bara är lite över 60 år sedan motorsågarna började användas känns lite svårt att förstå utifrån hur skogsbolagen arbetar i dag.

Höstens bär var viktiga för familjens överlevnad och pappa och han syskon fick mycket tidigt börja tillbringa höstdagarna i bärskogen. De fick följa med männen på morgonen när de åkte häst och kärra till sitt arbete och kraven var att spannarna skulle vara fyllda när männen återvände efter sin arbetsdag. Det här resulterade i att som vuxen gick min pappa gärna runt och sökte upp bär och delegerade sedan ut plockningen till oss andra. Jag tror att någonstans där ute i skogsmarken tog han som barn ett beslut, att den dagen han själv bestämde över sitt liv och hade en egen inkomst skulle bärplockning inte finnas på hans agenda.

Det finns inte så mycket kvar i dag av den by där pappa växte upp. Huset han föddes i är rivet, men det stora bolagshuset som ganska tidigt blev hans barndomhem är ett av de tre hus som finns kvar i byn. Mitt i  det som en gång var byns hjärta, löper en lång allé av lärkträd, sida vid sida står de där, stolta och raka som om det vore en herrgårdsallé. Vid sidan om allén står fler lärkträd som bildar en cirkel kring en mossbevuxen rundel, som en dansbana eller en scen. Jag vet inte varför de hamnat där eller vaför de fått den formen den har, men alla träden planterades en gång av en inflyttad skogvaktare. Lärkträden ger en välkomnande känsla när man tagit sig upp för alla branta och kraftfulla stigningar och äntligen nått sitt mål. Som barn fantiserade jag om hur trollen kröp fram på nätterna och dansade på det mossbevuxna golvet och som vuxen upplever jag en känsla av tillhörighet när jag tar mig genom allén till fots eller med bil. Som om träden viskar till mig att de har svaren på mina frågor och att vi delar en stolthet över dem som levde och verkade där uppe i den lilla skogsbyn.

Vi kanske inte alltid blir som våra föräldrar, men där uppe i den färgsprakande ödemarken, upplever jag närheten till min pappa som störst. Under hans sista levnadsår var de här skogsutflykterna viktiga för honom och även om vi inte delade intresset för bärplockning så vet jag att han hade samma passion för skogsvägar som jag har. Min fördel är att i dag tar jag mig fram på vägar utan hus och utan direkta slutpunkter, på ett enklare och mycket bekvämare sätt än han gjorde som barn och under sina första år som anställd i skogsbolaget.

Biografiskt skrivande Hösten 2017