En gåva från hjärtat
Om det är min ökande ålder eller min brorsons stora intresse för släktforskning, som väcker min nyfikenhet på de starka kvinnor som funnit där jag har mina rötter, vet jag inte. Men efter att jag för en tid sedan vandrade runt på den plats där min farmor födde och fostrade 12 egna barn och sedan också tidvis fostrade 2 av mina kusiner har jag burit med mig känslan av hennes närhet extra mycket.
Hennes liv var kantat av problem och sjukdomar. När farfar avled i sin sjukhussäng lämnade hon Sundsvalls gamla sjukhus och vandrade ut i natten för att ta sig upp till den skogby, där barnaskaran och försörjningsansvaret väntade. Min pappa var då 11 år och hans yngre syster 8 år. Farmor och barnen hjälptes sedan åt med försörjningen så gott de kunde. Genom leken skötte barnen många av de viktiga sysslorna med sina små miniatyrverktyg som plogar, harvar, potatishackor, bärkorgar och krattor. Inget fanns att köpa i obygden så leken och påhittigheten var tekninkens moder. I dag ser jag deras naturliga lekar och fantastika egenskaper som överlevnadsstrategi och innovativ kreativitet.
När barnen en efter en lämnade hemmet och kom på besök fick ingen åka iväg igen utan att få med sig en gåva. Farmors knappa ekonomi tillät inga dyrbarheter så gåvan var oftast en påse bröd eller en burk lingonsylt, men alltid en gåva från hjärtat.
En stor del av barn med familjer träffades på farmors 70 års dag och jag fick hedersplatsen i hennes knä.
Foto: Åke Holmsten
Tidigare inlägg: I mina förfäders fotspår
