basilica

"1

Det var en gång en fattig änka som bodde i en

liten stuga. Framför stugan fanns en trädgård och

där växte två rosenbuskar. Den ena hade vita rosor

och den andra röda. Änkan hade två döttrar. Båda

var snälla och flitiga. De hette Snövit och

Rosenröd.

När Rosenröd sprang omkring på ängen för att

plocka blommor och fånga fjärilar, stannade

Snövit hemma hos modern och hjälpte henne med

hushållsarbetet eller läste högt för henne. De båda

flickorna tyckte så mycket om varandra och så fort

de gick ut höll de varandra i händerna.

När Snövit sa: ”Vi ska aldrig skiljas åt! ”, svarade

Rosenröd: ”Inte så länge vi lever”. Och modern

tillade: ”Vad den ena får, ska hon dela med den

andra”. Ofta sprang barnen ensamma omkring i

skogen och plockade bär. Inget djur gjorde dem

illa, alla kom istället fram till dem.

Och om de råkade stanna för länge i skogen, så att

det plötsligt blev mörkt, så lade de sig ner bredvid

varandra på mossan och sov tills det blev morgon.

Modern visste det, och hon var aldrig orolig. En

vinterkväll knackade någon på dörren. Modern sa:

”Skynda dig, Rosenröd, och öppna dörren! Det är

nog en vandringsman som söker tak över

huvudet”.

Rosenröd gick och sköt ifrån regeln. Men när hon

öppnade dörren stod inte någon stackars man där.

Istället stack en björn in sitt stora lurviga huvud

genom dörren. Rosenröd skrek högt och sprang

därifrån och Snövit gömde sig bakom modern.

Men björnen sa: ”Var inte rädda, jag ska inte göra

er illa. Jag är halvt ihjälfrusen och vill bara värma

mig lite hos er”.

”Stackars björn”, sa modern, ”lägg dig vid brasan,

men var försiktig, så att din päls inte blir svedd.”

Sedan ropade hon: ”Snövit och Rosenröd, kom

fram, björnen gör er inget ont”.

Då kom de båda flickorna fram. Det dröjde inte

länge förrän de hade blivit goda vänner med

björnen och började skoja och leka med sin

klumpiga gäst, Björnen lät dem hållas.

2

Men när de blev för våldsamma, ropade han:

”Men Snövit och Rosenröd, vill ni er friares död?”

När det var sängdags, sa modern: ”Du kan ligga

kvar vid brasan”. Och så snart dagen grydde,

släppte Snövit och Rosenröd ut honom igen. Nu

kom björnen varje kväll och flickorna blev så vana

vid honom, att dörren inte reglades förrän den

bruna kamraten hade kommit.

När våren kom, sa björnen en morgon: ”Jag måste

bort och kan inte komma hit på hela sommaren.

Jag måste vara i skogen och vakta mina skatter, så

att de elaka dvärgarna inte tar dem.

Under vintern, när marken är frusen, kan de inte

gräva sig igenom, utan måste stanna under jorden.

Men när solen har tinat upp jorden, så kommer de

upp, letar och försöker stjäla”.

Så försvann björnen in i skogen. Efter en tid bad

modern flickorna att gå ut i skogen och samla ihop

lite ris. Då fann de en tjock omkullfallen trädstam

och på den hoppade någonting upp och ner. När

de kom närmare såg de, att det var en dvärg med

långt, vitt skägg.

Skäggspetsen hade fastnat i en springa i trädet och

dvärgen hoppade upp och ner och visste inte hur

han skulle bli fri. Han skrek: ”Vad står ni där och

stirrar på? Hjälp mig då!”. Flickorna försökte dra

loss skägget, men det satt fast. Då tog Snövit fram

sin lilla sax och klippte av skäggspetsen.

Så snart dvärgen kände att han var fri, grep han

efter en säck med guld, som låg för sig själv:

”Oförskämda människor, klippa av en bit av mitt

vackra skägg!” Utan ett ord till tack försvann han

muttrande med sin guldsäck. Efter en tid skulle

Snövit och Rosenröd gå och meta. När de kom till

bäcken såg de, att någonting hoppade mot vattnet.

De sprang dit och kände igen dvärgen.

Han hade metat, och vinden hade flätat ihop hans

skägg med metreven. När en stor fisk strax därpå

nappade, hade dvärgen inte kraft att dra upp den.

Flickorna försökte förgäves att reda ut skägget.

Men det fanns ingenting annat att göra, än att ta

fram den lilla saxen och klippa av skägget.

När dvärgen såg det, skrek han till dem: ”Vad tar

ni er till, ni förstör ju hela ansiktet på mig! Jag kan

ju inte visa mig bland de mina längre!”

3

Sedan plockade han fram en säck med pärlor och

försvann bakom en sten. En tid därefter skickade

modern flickorna till staden. Då såg de en stor

fågel flyga över den steniga heden och den slog sig

ned på en klippa. Den hörde ett ynkligt skrik och

såg att en örn hade slagit klorna i dvärgen.

Flickorna sprang fulla av medlidande dit för att

hjälpa den lille mannen. De höll fast honom och

drog så mycket de orkade, tills örnen till slut

släppte sitt byte. Knappt hade dvärgen hämtat sig

från den första chocken, förrän han ilsket skrek:

”Kunde ni inte handskas lite varsammare med

mig? Nu har vi slitit sönder min rock, så att den är

helt sönderriven och fransig! Klumpiga, dumma

människor!”

Så tog han en säck med ädelstenar och försvann

åter under ett klippblock. Flickorna var redan vana

vid hans otacksamhet och gick vidare. När de på

väg hem åter kom över heden, överraskade de

dvärgen precis när han hade tömt ut en säck med

ädelstenar. Han hade inte räknat med att någon

skulle komma vägen förbi så här sent.

Kvällssolen lyste på de glänsande stenarna och fick

dem att skimra och lysa, och de båda barnen blev

förvånat stående och tittade. ”Vad står ni där och

gapar om?” skrek dvärgen, och hans askgrå

ansikte blev alldeles rött av ilska. Han tänkte

fortsätta att skälla på dem, men då hördes plötsligt

ett högljutt brummande och en vild björn kom

fram ut skogen.

Skrämd rusade dvärgen upp och tänkte snabbt

springa sin väg. Men han hann inte fram till sitt

gömställe, för björnen var redan alldeles intill

honom. Då ropade dvärgen vettskrämd: ”Käre

herr björn, skona mig! Jag ska ge er alla mina

skatter! Se på ädelstenarna! Låt mig leva! Vad ska

ni med en sådan här liten och klen figur till?

Ni kommer inte ens att märka mig mellan

tänderna! Ta istället de här båda hemska

flickorna! De blir en godbit för er, feta som unga

vaktlar är de! Ät upp dem!” Men björnen brydde

sig inte om vad han sa. Han gav den elake dvärgen

ett slag med ramen, så att han aldrig rörde sig

mer.

4

Flickorna hade snabbt sprungit och gömt sig. Men

de hörde att björnen ropade på dem: ”Snövit och

Rosenröd, var inte rädda! Vänta, jag följer med

er”. Då kände de igen hans röst och blev stående.

När björnen kom fram till dem, föll plötsligt

björnfällen av honom, och framför dem stod en

vacker ung man.

”Jag är en kungason”, sa han, ”och den elake

dvärgen stal mina skatter och sedan förtrollade

han mig, så att jag måste lufsa omkring i skogen

som en vild björn. Bara genom hans död skulle

förtrollningen brytas. Men nu har han fått sitt

välförtjänta straff”. Snövit gifte sig med

kungasonen och Rosenröd med hans bror.

De delade de stora skatterna som dvärgen hade

samlat ihop i sin håla. Modern levde lycklig i

många år hos sina barn. De båda rosenbuskarna,

som stod i trädgården framför stugan, tog de med

sig. De stod nu framför hennes fönster och bar

varje år de allra vackraste rosor, vita och röda.

SLUT”