basilica

Prolog 1983
”Jag  kommer aldrig säga något Pirjo.
Aldrig någonsin.”

Året är 2024 och Simon står vid fönstret i sviten på Hotell Lydmar i Stockholm. Han är en femtioåtta årig man, rynkig och trött. Hans värld har alltid varit någon annanstans.
Vart tog tiden vägen?
”Jag har överlevt på våra minnen Pirjo.
Inget annat.”

Det var längesedan han var i Sverige. Fyrtiotvå år hade gått sedan allt hände.
”Jag kommer hem nu.
Jag måste berätta.”

Han tar en taxi till sitt barnsdomshem i Avesta. Hans föräldrar finns inte längre i livet, men huset står tåligt kvar och väntar på honom. På polisstationen möter han Ralf som nu gör sin sista tid innan pensioneringen.”Hur länge sen är det du var hemma?” säger den åldrande polismannen. Pirjofallet är hans akilleshäl, ett över fyrtioår gammalt fall som inte fått sin lösning. Han lyssnar intresserat när Simon börjar berätta och ett hopp tänds. Kommer han i sin yrkeskarriärs sista timme, att äntligen kunna lösa det här fallet.

I svart kavaj och svart hatt, en utstyrsel som såg dyster men dyr ut fortsätter Simon sin berättelse som har sin början 1982. Berättelsen om Pirjo och Simon som var barndomsvänner. Pirjo skrev dikter och Simon levde i musiken och drömmarnas värld. De var oskiljaktiga som två syskon, men någonting förändrades. Mamma Merja gick bort och Pirjos trygghet försvann. Hon ville bli älskad och Simon älskade henne, men kanske inte på det sätt som Pirjo ville. Simon fokuserade på sin dröm, att nå ljuset och strålkastarna. Han skrev texter som Levande begråtna och hittade sin trygghet i konstens formel, treeningheten. Konsten, kläderna och konvoluten. Deras vänskap började sakta krackelera. 

Sedan kom Richard som ny i klassen.”Det är väl forfarande vi mot dom” sa Pirjo med oro i rösten.

Alla älskade Lustans Lakejer, men det gjorde inte Pirjo, hon skrev dikter till Simon som inte förstod att de var till honom. Richard kunde spela gitarr och blev en självklar medlem i bandet. Simon skrev låtarna, de spelades på Ny Våg och äntligen hände det något. Bandet fick en spelning på nyårsafton. Allt var bäddat för succé och Simon kunde känna doften de stora scenerna och de efterlängtade strålkastarljusen  …..men ljuset slocknade, det blev ett nytt år. Allt var förändrat och Simons, ja hela bandets drömmar blev till en illusion.berättelse som under andra omständigheter hade kunnat sluta annorlunda.

Polismannen Ralf lyssnar tåligt till Simons fortsatta berättelse, men tankarna finns i hemmet och hos hustrun. Hennes livsrytm rör sig som en pendel mellan mani och depression och hon behöver honom. Så ska det också bli efter pensioneringen och i berättelse anar han ett genombrott som ska ge honom ett värdigt avslut. 

Henrik Tords välskrivna historia berör mig djupt. Minnesbilder från ungdomen fladdrar förbi. 1982 var jag ung nygift tvåbarnsmamma och levde i en bubbla av babylycka och nyförälskelse. Jag har aldrig levt i musikens värld, men är inte heller helt okunnig krig låtar som En främlings ögon med Lystans Lakejer och band som Reperbahn och Japan. Men på min skivspelare och i min freestyle snurrade en helt annan musik som Physical med Olivia Newton -Johns, Snart kommer änglarna att landa med Ulf Lundell, Var ska vi sova i natt med Perkeles och Sommaren är kort med Tomas Ledin. Sundsvalls musikutbud höll jag inte heller så stor koll på men det var svårt att missa band som Brända Barn och Pizzoar. Jag arbetade under några år med Sundsvalls förste punkare Leif André. Pizzoar upplöstes 1981 och jag minns när André sedan flyttade tillbaka till Stockholm för att vara med och starta upp Teater Galeasen

Jag tycker om att läsa böcker som utspelar sig på hemmaplan och det är jag inte ensam om. Även om jag besökt Avesta några gånger så missar jag en del av känslan som det ger att kunna lokalisera sig i handling och miljö. Författarens miljö- och karaktärsbeskrivningar känns ändå levande och speglar tidsepok och kultur mycket bra. Jag tycker om språket, musiktexterna och dikterna som ger hela romanen en speciell stämning. Här finns en rosendoft av längtan efter kärlek, tillhörighet och identitet, som blandas med rök och svett från unga mäns oberäknelighet, framtidsdrömmar och konkurrens.

Simons berättelse är känslosam och utlämnande. Vissa av hans drömmar slår in, han ser delar av ljuset som framgångsrik kompositör i filmbranschen, men får han leva - vara fri? Ungdomens upplevelse har slagit rot i honom och nu efter fyrtiotvå år har livet svept förbi. Hans behov av att berätta är angeläget.

Våt tid är över är en mycket läsvärd bok och den är allt annat än förutsägbar. Plötsligt inser jag sanningen och den överraskande känslan dröjer sig kvar. Henrik Tord är en mycket spännande upptäckt i författarvärlden. Efter tre mörka draman i trilogin Svart paradis tar han här en helt ny väg som författare.

”Vi skulle bli eviga. Det var ju så vi sa.”

En tänkvärd berättelse som under andra omständigheter hade kunnat sluta annorlunda.
Tiderna förändras och vi med den. 

”Klockan klämtar för dig och mig
Sekunder, timmar och dar
Kan du inte stanna säg
Vara här ett tag.”