Författarinlägg av Michael Himmlegaard - till slut återstod bara ett val
Jag trodde att det farligaste jag kunde upptäcka som chef var att någonting hade gått allvarligt fel.
Jag hade fel. Det farligaste var att upptäcka vad som hände när jag vägrade sluta ställa frågor.
Jag heter Michael Himmlegaard och var chef inom Statens institutionsstyrelse, SiS, på det ökända flickhemmet Rebeckahemmet. Bakom de låsta dörrarna fanns några av Sveriges mest utsatta flickor – barn som staten hade tagit över ansvaret för med ett löfte om vård, trygghet och skydd.
Jag var en av dem som bar ansvar för det löftet. Det är också därför jag till slut inte kunde tiga.
Det började inte med ett dramatiskt avslöjande. Det började med den där svårdefinierade känslan av att någonting inte stämde. En uppgift här. En berättelse där. Händelser som inte gick ihop med den bild som presenterades av verksamheten. Flickor som bar på erfarenheter som ingen människa, och allra minst ett barn, borde behöva bära. Medarbetare som försökte göra rätt men som lärde sig att det kunde vara enklare – och säkrare – att vara tyst.
Jag började fråga. Sedan började jag dokumentera. Och ju mer jag såg, desto svårare blev det att vända bort blicken.
Bakom rapporter, rutiner och försäkringar om trygghet växte en annan verklighet fram: uppgifter om våld, isolering och övergrepp mot flickor. Men det som skrämde mig nästan lika mycket som själva missförhållandena var tystnaden runt dem.
För tystnad uppstår inte alltid därför att människor saknar samvete.
Ibland skapas den av ett system där alla förstår vad det kan kosta att tala.
Det var där min egen historia förändrades.
Jag hade varit chef. Jag hade varit en del av organisationen. Jag hade suttit på den sida av bordet där beslut fattades och där lojalitet, ansvar och professionalism förväntades gå hand i hand.
Plötsligt började de kollidera.
När jag fortsatte att ställa frågor förändrades också sättet organisationen behandlade mig på. Det kom lockande erbjudanden om andra karriärvägar. Försök att få mig att släppa det jag hade börjat granska. När jag ändå fortsatte hårdnade trycket.
Det är en märklig erfarenhet att inse att den organisation man själv företräder har börjat betrakta ens samvete som ett problem.
Till slut återstod ett val.
Jag kunde skydda min position.
Eller så kunde jag fortsätta.
Jag fortsatte.
Det beslutet blev början på Chefens Tystnad – En visselblåsares kamp inom statens mörkaste rum.
Jag har beskrivits som den första chefen i svensk tvångsvårdshistoria som offentligt brutit tystnaden inifrån. Det är en historia som sträcker sig tillbaka till 1800-talets uppfostringsanstalter. Generation efter generation av barn har placerats bakom institutionernas dörrar. Generation efter generation av chefer har förvaltat systemen.
Men den här gången berättar en av cheferna själv.
Inte från utsidan.
Inte genom hörsägen.
Utan från rummet där besluten fattades.
Chefens Tystnad är därför inte bara en bok om vad som hände på en institution. Den handlar om någonting större och betydligt mer obehagligt: vad som kan hända när en organisation börjar skydda sig själv mer än människorna den är skapad för att skydda.
Den handlar om makt. Lojalitet. Rädsla. Tystnad. Och om det ögonblick då en människa måste bestämma sig för vilken sida av sin egen historia hon vill stå på.
Men trots att det är jag som berättar är detta inte i första hand min historia.
Det är flickornas.
Barn som staten tog ifrån deras familjer och placerade bakom låsta dörrar därför att samhället hade bestämt att de behövde skydd.
När staten tar sig rätten att låsa dörren bakom ett barn måste samhällets ansvar bli större – aldrig mindre.
Jag kunde ha varit tyst.
Det hade sannolikt varit enklare.
Men vissa saker går inte att se och sedan leva som om man aldrig hade sett dem.
Därför skrev jag Chefens Tystnad.
För flickorna som ingen lyssnade på. För dem som försökte tala men tystades. Och för att en tystnad som har överlevt generationer inom svensk tvångsvård någon gång måste brytas.
Den här gången gör den det inifrån.
Micael Himmlegaard
Ett stort tack till Michael Himmlegard - SIS- chefen som vägrar bli uppköpt och tystad. Han skriver om hur han suttit på den sida av bordet där beslut fattades, men valde att berätta om händelser som inte gick ihop med den bild som presenterades av verksamheten. Beslutet blev början på Chefens Tystnad – En visselblåsares kamp inom statens mörkaste rum. Boken finns i bokhandeln den 2 november och jag kommer naturligtvis att läsa och skriva om den här.
✨✨✨
