basilica

Det ockulta bet sig fast en kväll 1983 

Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller förkasta det mina föräldrar gav tillåtelse till den kvällen. Jag hade i Aftonbladets TV-bilaga fått reda på att det skulle sändas en skräckfilm den kommande helgen, och tjatet lät inte vänta på sig. Fastän jag fick förklarat för mig att filmen inte var lämplig för ett barn på 11 år i 80-talets filmcensurerade värld så gav jag mig inte. När fredag kväll kom kunde jag inte tro mina ögon. Salen i det gamla sekelskifteshuset var nedsläckt så när som på två tända ljus och mamma och pappa satt väntande i varsin fåtölj. Äntligen skulle jag få se min första skräckfilm, Dracula. 

Här började intresset, inte bara för dessa varelser, utan också fascinationen för det ockulta. Det har vållat otaliga mardrömmar i sömnlösa nätter men är än idag det mest spännande och skrämmande jag vet. Är vi verkligen ensamma, eller stämmer känslan vi alla fått någon gång då vi känt oss iakttagna. Jag tror du vet svaret. 

Att det blev en vampyrhistoria i min första bok skulle mina vänner säga var självklart, men riktigt så enkelt var det inte för mig. För jag visste att när jag väl skrivit om dessa varelser så skulle jag lämna dem bakom mig. Den känslan som så infann sig när jag i höstas stod med boken i handen var lättnad, nu kunde jag äntligen fokusera på alla andra bokidéer. Mina kära vampyrer skulle få stå tillbaka för en tid. Så, som svar till er som frågat om det blir en uppföljare. Inte så länge det bara finns 24 timmar på ett dygn. För just nu har jag fullt upp i andra projekt. 

Andra frågor jag fått både från vänner och förlag är varför jag inte skriver en deckare. Efter över 20 år som polis i Göteborg, varav 18 år på Piketen/Insatsstyrkan så borde det väl ändå finnas en del att berätta. Det gör det också, ganska mycket faktiskt. Insynen i polisverksamhetens olika grenar, den finns där efter åratal av samverkan, planering och genomföranden av otaliga insatser. 

Men just nu är intresset svalt att skriva om just detta. Jag skulle likna det med att en musikartist tvingas gå från klassisk musik till att skriva och utföra hårdrock. Jag trivs i min genre av mystik men visst, i hjärtat är jag en ”rocker”, och polisinsatser är kanske mer rock´n roll. Men det kan aldrig bli samma typ av spänning. Inte för mig, just nu i alla fall... 

Den andra boken som är avtalad med förlaget kretsar kring två 14-åriga pojkar som kommer lite väl nära svartkonstens utövare i den lilla undanskymda byn. Vad de bevittnar innefattar också ett avslöjande som mäktiga krafter, till varje pris vill bevara som sin hemlighet. Att känna sig jagad som barn, och att ingen vuxen tror på vad man upplevt blir en otäck tillvaro för Peter och Jonathan. Jag släpper snart titel och en synopsis på sociala medier. 

Den tredje boken kommer nog en del säga är den hemskaste, kanske för att den ligger närmast deras verklighet. Den fasansfulla vanmakten ska visa sig olidlig när hjälpen är långt borta. Kanske är det därför ondskan valt att bosätta sig just på den orten, där den ostört kan äta invånarnas rädsla, från ett dukat bord. 

Men jag utesluter aldrig kärleken i mina berättelser, den finns alltid med som en motvikt till det onda. Relationer mellan människor är kanske det viktigaste och mest intressanta att följa, men också det mest skrämmande när du finner att du misstagit dig. En människa är kanske inte så som du lärt känna henne, hon kan alltid ha varit en annan, eller så blir hon det du minst av allt kunde ana. 

Slutligen vill jag tacka min hustru och mina tre barn för att jag får möjligheten att ägna mig åt skrivandet, jag vet att det inte är en självklarhet. För samtidigt ska vi renovera gården, umgås i familjen, sköta det vardagliga och tydligen ha ett annat ”vanligt” arbete vid sidan av. 

Sist men inte minst, ett stort tack till alla mina läsare, följare, recensenter och mitt förlag, LAVA. Utan er alla hade det inte blivit någonting. Ingen nämnd, ingen glömd. 

"Ge mig en mörk skog eller en spegelblank insjö i Norrlands juninatt. Det finns ingenting som ger så mycket kraft och fantasi som naturen. 

Ge mig en pratstund med andra människor, låt mig lyssna. Det finns ingenting som ger så mycket vishet som erfarenhet hos andra. 

Ge mig din tid och nyfikenhet i blott en stund, så ska jag berätta någonting du aldrig hört förut, och som du sent ska glömma." 

Magnus Swan