Ett "livstycke" från beredskapstiden

Från barn till ungdom under brinnande världskrig

Det var inte alltid så lätt att växa upp under beredskapstiden. Även om Sverige behöll neutralitet och var det enda land i norden som stod utanför kriget, blev 40-talet en turbulent tid för både barn, ungdomar och vuxna. För många barnfamiljer var tillgången på livsmedel ett stort problem och ransoneringskorten gavs ut för att hålla uppsikt över inköpen. Jordbruks- samhället som sakta börjat avvecklats, blev en vikitig del för allas överlevnad och den fria skolmaten som infördes 1946 blev ett viktigt komplement till de näringsfattiga måltiderna i hemmen.

Min mamma föddes 1933 och växte upp i en mindre by på landsbygden. Även om hon levde i ett neutralt land så fanns kriget med som en orosfaktor under hela hennes skoltid . Det här är hennes minnen och hennes berättelse och den avslutande frågeställningen känns helt relevant.

”Minnen från min skoltid
Jag började i skolan 1940. Vår småskollärarinna var Hanna Micaelsson. Hon var även söndagsskollärare på kapellet. Vi fick inte sjunga ”Hej tomttegubbar slå i glasen”. Det hade med dryckenskap att göra. Jag gick i folkskolan under krigsåren. Då gick det inte att få tag i gummibollar. Mamma nystade garn jättehårt och virkade sedan runt och vi spelade boll mot skolväggen. Vi hade matsäck. Men de sista åren fick vi gröt. Havregryn och kornmjöl varannan dag. Bara efter jul. Före jul skulle vi ha vitaminer kvar från sommaren. Vi plockade lingon bakom  NTO-lokalen och satt sedan och rensade. Det kokades sylt till kornmjöls gröten. Socker fick vi ta med oss. Gröten östes upp på tallriken och och mjölken slogs dit. Där låg den och flöt kall när vi skulle äta. Jag kräktes, åt upp, tordes inte annat. Efter var jag på nollan (utedasset) och kräktes upp. På våren spelade vi kula. Då fick vi inte spela av varann. Efteråt skulle vi ha lika många var, som när vi började. Undra om det skulle funka nu?”

Efter sex års skolgång ansågs alla redo att ta steget ut i arbetslivet. Som en extra livsförberedande insats fanns möjligheteten att gå några månders fortsättningskola på hemorten, där skolköket för flickorna och träslöjden för pojkarna var den naturliga uppdelningen av utbildningen.

I en sliten anteckningsbok, där de svarta pärmarna för länge sedan fallit bort, har min mamma med sin sirliga handsstil skrivit ner recept och kostnade för de provmåltider som tillreddes under hennes skolkökstid. Ransoneringen upphörde i oktober 1945, men fanns kvar på många varor och påverkade kosthållningen under resten av 40-talet. Kaffe och ägg var några av de ransonerade livsmedlen och det kan man utläsa av det pannkaksrecept som finns nedskrivet och daterats den 19 april 1947.

Ugnspannkaka
2 ggr
1 ägg 1 tsk salt 2 msk socker 8 dl mjölk 4 dl vetemjöl
Till pannan: ½ msk margarin
Till serv: socker

Det vi i dag ser som huvudrätt gick under den här tiden under benämningen förrätt och dagens dessert kallades precis som i min barndom för efterrätt. Utbildningens dyraste matsedel var en frukostmiddag,  kanske en föregångare till dagens lunch, där kostaden för 10 personer uppgick till den höga siffran 13 kronor och 9 öre, vilket ger en portionskostnad på 1 krona och 30 öre.

Smör, gifflar och tekakor
Böcklinglåda
Oxrulader med potatis
Flottyrringar med kaffe.

Tomatstuvad falukorv i makaronrisrand som förrätt och Mannagrynskräm som efterrätt var en annan av utbildningens provmåltider där en middag för 4 kronor och 69 öre mättade 10 personer. Ett portionspris på 20 öre för bröd och tillbehör kunde säkert vara en betungande utgift för en arbetarfamilj med många barn, 70 år tillbaka i tiden.

Efter en lång, kall och snörik vinter 1947, tog våren och försommaren över och därmed var skoltiden och barndomen slut för mamma och hennes klassskamrater. Vid 13-14 års ålder var de nu ungdomar på väg ut i en värld där familjeförhållanden och ekonomiska resurser hade stor betydelse för hur framtiden skulle formas.

 

 

#metoo

Det är svårt att missa allt som skrivs i dagens medier om våldtäkter, sexuellta trackaserier och ofredanden. Jag har funderat över om jag skulle ge mig in i diskussionen, men tvekat av flera orsaker. Den viktigaste är att jag aldrig blivit utsatt för en regelrätt våldtäkt och att jag aldrig tvingats till sexuella handlingar under våld och hot. . Jag har under hela mitt liv levt nära starka självständiga kvinnor och män som haft en bra syn på båda könens lika värde. Men när jag nu översköljs i media av alla dessa berättelser, känns det ändå som en självklarhet att vara med. För mig, för min dotter, för mina barnbarn och för andra kvinnors döttrar och barnbarn. Demoskop har precis gjort en opinionsundersökning för Expressen och den visar att nära 80 % av alla kvinnor i Sverige har utsatts för sexuella trakasserier. En svindlande siffra, en vidrig siffra, en oacceptabel och äcklig siffra, som vi alla måste hjälpas åt att förändra. Utifrån den undersökningen är jag en av de 80 % av kvinnor som har erfarenheter av kränkande handlingar. Jag har minnen av tafsande händer, blottade könsorgan och könsorgan som tryckts mot mina höfter. De minnen som etsat sig fast mest ligger över 40 år tillbaka i tiden och utspelade sig i ett nordafrikanskt land där jag upplevde att många män hade en vidrig kvinnosyn och respektlöshet. Det som nu berättas under #metoo, sker överallt och är inga nya beteenden, men det är ingen ursäkt för att de skall få fortsätta generation efter generation.

Tafsandet och skämt med anspelningar på sex är kanske inte alltid så illa menat, men om det nonchaleras och tystas ner så ger det signaler till alla pojkar och män att det är helt acceptabelt och sker då handlingen på ett barn kan den få mycket tråkiga följder. Den ena handlingen ger den andra och därför känns det extra viktigt att vi alla är med och visar att inget av de här är okej. Om alla berättelser får liv och förs ut över världen och om de når flickor och kvinnor som tror att underkastelse är normalt och att pojkars, mäns och pappors ord alltid är sanning, då kan vi förhoppningsvis göra något för att stoppa alla dessa vidriga handlingar, kränkningar och trakasserier. Vägen är troligast fortfarande lång, men tillsammans är vi starka.

När vi nu sätter fokus på de onda handlingarna, så är det extra viktigt att också rikta ljuset på alla dessa pojkar och män med goda beteenden och god kvinnosyn, som aldrig har eller kommer att bete sig illa mot någon, oavsett kön. För mig känns det viktigt att inte generalisera, kvinnokampen är mycket viktig, men ALLA män är inte problemet.