När första adventsljuset är tänt, finns det ingen återvändo.

Resan mot julen har börjat och det är bara att följa med.

 

Jag har alltid sett julen som något magiskt, med tända ljus, god mat och tindrande barnaögon. Under åren har "livet" kommit emellan med tråkiga livshändelser, trötthet, tidsbrist och kroppsvärk. Ljuständningar, julmässor och julbord i november har jag aldrig riktigt lärt mig att uppskatta och jag brottas alltid med mitt samvete när det gäller att följa trender eller traditioner, andras önskningar eller min egen magkänsla och mitt hjärta. 

 

Många saker kan jag påverka själv och har redan tidigare undvikit julaktiviteter i november, sagt nej till tidiga julbord, vägrat köpa leksaker som julklappar till barnbarnen, tagit bort vissa traditionsenliga maträtter, skippat nya jul och nyårskläder och låtit julhelgen bli en vilohelg utan de släktmiddagar och kaffebjudningar som var tradition i min barndom.

 

I år smider jag som vanligt planer på nya förändringar och vet att jag har några av familjedlemmarna med mig, men det gäller att gå sakta fram, för om idérna är allt för yviga är risken stor att jag att tillsammans med sonhustrun blir nominerad till "årets partypooper" av barn och barnbarn.

 

Troligast kommer många av våra idér att falla bort för som Sören Kirkegaard skrev redan på 1800-talet; 

 

Med lite stolthet så inser jag, att jag har själv varit med om att bygga upp och forma många av de traditioner som min familj ser som viktiga. Så hur utvecklar man utan att göra för stora förändringar?