basilica

Min debutroman heter Under huden blöder jag. Egentligen gör vi ju alla det, blöder alltså, mer eller mindre. En del av oss blöder så mycket att vi knappt kan leva. Livet blöder ur oss. 

För några år sedan gick allting så snabbt, som en karusell som jag höll på att falla av. Panikattackerna som jag haft sedan barndomen kom i skov. Jag gick upp, fortsatte, ville inte sluta. Det finns inget alternativ, tänkte jag. Det här är livet och om jag släpper taget om den här karusellhästen så kommer jag att dö. 

Plötsligt kunde jag inte hålla fast längre. Jag ramlade ur och satt på sidan av, såg på de andra som levde. Jag orkade knappt ta hand om mina barn. ”Du klarar ju visst av det!” sa min man uppmuntrande. Jag svarade: ”Men jag dör inuti.” Jag hade suttit i karusellen så länge att jag blivit permanent yr och illamående och nu kunde jag inte stå upp längre. Det kändes som att jag inte fanns, samtidigt som alla omkring mig såg precis samma person som tidigare. 

Jag vet nu att den där overklighetskänslan är ett av symtomen på EIPS, emotionellt instabilt personlighetssyndrom, eller borderline som det tidigare kallades. Den inre tomheten, känslan av overklighet och total otrygghet. När jag så småningom fick diagnosen var jag 36. Då började en ny tid. Jag ifrågasatte allt, speciellt mig själv. Vem är jag nu? 

Jag började inte skriva på en gång. I början försökte jag mest navigera i ett kaos. Det var terapi, stundtals två gånger i veckan, sammanbrott, ilska och sorg, parallellt med dagishämtningar, storhandling och fredagsmys. Det var det, vardagen och familjen, som gjorde att jag kunde fortsätta. När acceptansen började komma så kände jag plötsligt att jag måste skriva. 

Berättelsen om Hanna som får veta att hon har EIPS är lik min egen på många sätt, men jag bestämde mig tidigt för att det skulle vara en skönlitterär historia. Då släppte en slags spärr inom mig och skrivandet flöt av sig själv. Jag satte mig ofta ner vid datorn utan att veta vad jag skulle skriva. Sedan skrev jag det som kom. Jag hade ingen strategi, inget synopsis eller någon tydlig tanke. Det kom till mig ändå. Det låter lite fånigt men det är sant. Som att det fanns där hela tiden. 

Att släppa boken var som att komma ut ur garderoben. Jag tror visserligen att de allra flesta mår bra av öppenhet och av att våga visa även de delar av livet som inte passar på sociala medier. Samtidigt var det skrämmande att visa upp något som ligger så nära mitt innersta. 

Många frågar om jag tänker skriva något mer. Ja, antagligen. Just nu fokuserar jag dock mest på att få ihop livet. Att leva med EIPS är ingen höjdare och vissa perioder är bättre än andra. Men jag är rätt säker på att jag kommer att skriva något mer. Att skriva är bland det bästa jag vet.

Jennie Nilsson

Tack, för en personlig, ärlig och mycket viktig berättelse. Jag tror och hoppas att den kan hjälpa andra som har en diagnos eller som känner igen det som Jennie skriver om. Det är också viktigt som anhörig ha möjlighet att läsa om vad diagnosen innebär. Har du inte läst Jennies bok så gör det. Den finns också som e-bok.

✨✨✨

Nästa veckas gästförfattare är Magnus Swan. Hans debutbok heter Smittan och i sitt inlägg skriver om när han fick se sin första skräckfilm, Dracula. Här får du också veta mer om hans kommande böcker och varför han efter 20 år som polis i Göteborg har ett mycket svalt intresse för att skriva deckare.

✨✨✨