basilica

Jag började inte ta mitt skrivande på allvar förrän jag flyttade till Hälsingland. Här fanns allt som kunde inspirera mig, mörka skogar, havet och de blånande bergen i horisonten. Från att ha lekt med andra författares karaktärer började jag skriva eget. Steget kändes enormt, men tack vare Sofie Makolli (fd. Trinh Johansson) fick jag suget att skriva något jag själv kommit på. Kunde hon, så kunde väl jag. Det är dock lite kul att den första text jag fick publicerad var just en fanfiction för Sofies bok Halvblod. Sedan deltog jag i en annan novelltävling för samma förlag och fick nästa novell publicerad. Året var 2012 (antologin kom ut 2013) och jag började inse att skriva eget var rätt roligt. Jag fick också frågan om jag hade några fler manus, vilket jag visserligen hade, men jag blev aldrig klar med manuset, så jag svarade lite vagt att jo… men sedan rann det hela ut i sanden. Det var av novellerna jag skrivit inför novelltävling som vuxit så pass att den numer var en början till en trilogi. Den trilogin är tyvärr inte klarskriven än idag, men det lärde mig att inte säga nej när nästa möjlighet dök upp. 

Jag fortsatte skriva noveller men försökte mig även på längre alster. Jag hittade utmaningen National Novel Writing Month, där man skulle skriva 50000 ord på 30 dagar och då ha ett färdigt råmanus. 2014 deltog jag första gången, kom väl typ halvvägs, men lade då grunden till det som kom att bli min andra publicerade roman, Mitt hjärtas hem (juni 2023). Sedan dess har november alltid varit min tid att skriva nytt råmanus. Min debut, Äktenskapspakten (jan 2022), skrev jag i november 2019, samtidigt som vi renoverade hemma. Det var en minst sagt spännande november. 

Jag skriver råmanus rätt fort tack vare detta. Tävlingsmomentet är viktigt för mig. Jag har hittat min metod, att skriva i sprintar om 15 minuter. Det är inte för kort och heller inte för långt, utan en perfekt ”arellsk kvart” som det numer kallas i min skrivgrupp, att bara ösa ur sig ord på. Det är något med att veta att man har begränsad tid på sig som gör att orden ofta bara flödar ut. Detta funkar också väldigt bra då jag har familj som kräver min uppmärksamhet då och då. Nu är yngsta 10 år och klara sig rätt bra själv, men det är skönt att kunna svara ”Om en kvart…” och sedan hålla det. 

Jag identifierar mig i mångt och mycket som en upptäcktsskrivande, det vill säga jag börjar skriva utan någon egentlig klar plan. Jag brukar ha ett par karaktärer, kanske en början, ett möte eller en scen som sätter igång tankarna. Det är inte förrän råmanuset är skrivet som jag faktiskt börjar planera mera. Då läser jag igenom allt, hittar de stora dragen och gör en efterkonstruerad synopsis och sedan skriver jag om allt.