basilica

Drömmen om Bougainvillean av Ingela Wadbring tar sin början på 70-talet och till grund för berättelsen om Astrid, Johan, Magdalena och Ingemar har hon utgått från sina egna minnen och mamman dagböcker. Som författare har hon lagt till och dragit ifrån, blandat verklighet och fiktion till ett tidsdokument där vi får följa familjen i både glädje och sorg. Tidsepoken kan kännas avlägsen för unga läsare, men är inte allt för långt borta för oss med några år på nacken. Familjens första barn Mattias dör redan vid sex års ålder i hjärnhinneinflammation, en tragisk händelse som tidigt river upp sår i Astrid och Johns förhållande. Minnet av Mattias finns med dem, men barnen Magdalena och Ingemar är friska och familjen lever ett lugnt liv. Astrid vill gärna tjäna sina egna pengar och börjar arbeta deltid i en ägg- och potatiskällare. För sin första lön köper hon stuvbitar och syr kläder till sig och Magdalena och det ger henne en ny självkänsla. Johns lön används till det nödvändiga, men med Astrids lön spirar tanken om att få resa, drömmen om att besöka Medelhavet och att se bougainvillean blomma. 

De flesta av Astrids drömmar slås i spillror när John blir sjuk, därefter börjar Astrids egen hälsa vackla. Sjukhusvistelserna blir många och långa för både John och Astrid och livet förändras drastiskt. Sonen Ingemar tar arbete till sjöss och Magdalena tar sin tillflykt till skolkamraten Anna och hennes familj.  

En familj där någon drabbas av sjukdom blir en sjuk familj. Blodcancer och hjärt- och kärlsjukdomar slår hårt mot både vuxna och barn. Sonen Ingemar ger sig ut på långa resor, men Magdalena blir den som blir kvar hemma och får också ta en hel del ansvar. När sjukdom och det vardagliga familjelivet blir för tärande söker sig tonåringen Magdalena till nya vänner på stan och även mamma Astrid har ett behov av att träffa andra utanför hemmet.

Hela den här boken är en påminnelse om en tid som jag glömt en del av, men nu är tillbaka i. Hyrda frysfack, mina första Lee- och V-jeans, Gustav VI Adolf död, Norrmalmsdramat, radiokaka, oljekrisen, Mitt livs novell, Zeb Macahan och mina släktingars knackande på räknemaskinen. På den tiden fanns inga bokföringsprogram på internet och ett flertal av mina anhöriga var egenföretagare. 

Här nämns barn- och ungdomens böcker som Britta och Silver, Hemliga sjuan, Pippi Långstrump och författaren Cathrine Cookson som jag läste med stort intresse som ung. När mamma Astrid fick sitt första deltidsarbetet fick Magdalena en egen nyckel runt halsen. Nyckelbarn har jag aldrig varit, men jag minns Hylands hörnas ABC-bok med versen för N; Nyckelbarnet sa till pappan: Far jag såg din fru i trappan. Satiriskt och sorgset och med en illustration av konstnären Bror Hjort. 

Det här är en berättelse som berör, men det finns en del små citat som gör att jag ler. Vi kvinnor börjar ställa större krav på 70-talet, men ibland bär vi säker också ris åt vår egen rygg.

"Hemma var han inte särskilt hjälpsam, men det kanske kom sig av att hon, Astrid, inte lät honom?”

Det som berör mig mest i den här berättelsen är familjens hela sjukdomssituation. Astrids man John fick diabetes och hjärt- och kärlproblem som båda är en ärftlig sjukdomar i min släkt. Jag har ännu inte blivit drabbad, men det har påverkat hela min familjs kostprefirenser. När min pappa efter flera hjärtinfarkter och otaliga besök på sjukhus på grund av takykardi slutligen fick en stroke var han bara 58 år. Han tappade till stor del talet och fick 14 tuffa år som halvsidesförlamad. Mammas liv blev slitsamt och det påverkade naturligtvis oss alla i familjen på många olika sätt. Två av hans syskon gick samma öde till mötes och alla tre gick bort några år efter att de fyllt 70. Astrids sjukdom och behandlingar tar mig tillbaka till slutet på 1900-talet när vår dotter fick diagnosen blodcancer. Hon var 16 år när de först tecknen kom och hann fylla 18 innan cystatikabehandlingen påbörjades. Forskningen hade då gått framåt, men angripna slemhinnor, förhöjda vita blodkroppar och infektionskänslighet känns välbekant. Vår dotter är i dag frisk men det är underligt, eller kanske inte, hur en autofiktion som den här kan röra upp så många känslomässiga minnen som efter många år börjat lägga sig till ro.  

Astrids dagböcker sträcker sig mellan 1971 till 1982 och ger en bild av hur kvinnor levde och tänkte. Kanske är det inte helt annorlunda för dagens kvinnor, många av göromålen och bekymren följer med in i vår samtid som sjukdom, varierande väder, skolavslutningar, hårtvätt, omsorg om barnen, städning och matlagning. 

En dag i december 1982 får dagboksanteckningarna ett plötsligt och drastiskt avslut. En dag som för alltid finns kvar i den då 18 åriga dotterns minne. 

Det här är en tidsresa för mig som var med på 70-talet och ett tidsdokument för den som inte var med. En bild av en familj i det svenska samhället för 60 år sedan, en familj som drabbades extra hårt av det som kallas "livet".

Tydligt på pränt, välskrivet, lättläst och trovärdigt.

Ingela Wadbring är professor i medieutveckling vid Mittuniversitetet. Den 5 oktober har hon bokrelease för boken Drömmen om Bougainvillean på Litteraturhuset i Göteborg. Hon har tidigare skrivit tre böcker i serien Tresamheten. Du hittar mina recensioner här: Och livet bara pågår (2022) Tre liv (2023) och Livet ut (2024). 
Ingela Wadbrings gästinlägg här på basilicablogg hittar du HÄR.