basilica

Om mig och boken Näktergalen från Kävlinge 

Får man kalla sig författare efter en enda bok? 

Min skrivarbana började tidigt, på 60-talet pluggade jag i Nice och skrev till skånska lokaltidningar under rubriken: Simrishamnsflicka rapporterar från Rivieran.  

Det ska sägas att inte många hade varit där, semesterresandet hade precis börjat.  

Jag fortsatte min bana inom turismen både I Sverige och utomlands. Med man och barn fick det bli hemmavid, att visa upp Skåne för utländska turister.  

Skrivandet fortsatte och mina sagor har både barn och barnbarn fått höra om och om igen. När barnen flugit ut kom konsthantverket, nålfiltning, paverpol och berättarkvällar i min magiska trädgård i Simrishamn. 

Jobbar i perioder som guide i Europa, kallar min berättare i resor. Det känns viktigare att knyta samman historien genom berättelser än uppräkning av fakta.  

Innan Covid var det Kanada och Grönland som var favoritresmålen. Att få resenärerna att lära känna andra kulturer och levnadsförhållande.  

I år går tionde resan Sverige Runt, från Österlen till Riksgränsen också en stor favorit. Att få lov att göra det man älskar har blivit en livsstil och inte ett jobb. Ändå kan jag ibland avundas de bofasta som stuckit sina rötter djupt i myllan och har familjen nära inpå.  

Tidigare bloggare, (pensionärsbloggen med storyologi) tidningsansvarig för det lilla bladet Gamla Cimbrishamn. Och så slutligen ett manus och en utgiven bok. 

Mormor Mia och hennes bästis Julia berättade ofta om morfar Josef och hans äventyr och när jag hittade en låda med gamla foton kände jag att det var dags.  

Jag hade planerat en resa i Josefs fotspår men Covid och krig kom emellan. De flesta platserna hade jag besökt tidigare och resten fick bli research på nätet.  

Mia, vars älsklingsbror dog ung, hade själv hoppats få en son men fick ”bara” Elsa, min mor. När jag föddes och min far ringde för att meddela nyheten, sa hon: ”Bättre tur nästa gång.” Det kom aldrig några syskon. Jag fick två döttrar som Mia älskade men det saknades något. När jag födde min son 1974 kom en strålande lycklig Mia med ett nytt besked: 

”Äntligen! Nu måste jag leva så länge att pojken kommer att minnas mig!”  

Mia var då 92 år. Hon levde till hon var 99 och sonen, jo han minns henne om än lite suddigt. Mest för hennes plättar, undulaten Pelle och hur hon skrämde honom. När Mia var 95 år fick hon opererat bort ett öga och blev då blålila i ansiktet under en period. När vi kom ville Mia ha en kram. Flickorna kramades, men sonen rusade skrikande och gömde sig.  

Sambon och jag lämnade Simrishamn för 10 år sedan och slog ner våra bopålar i en liten by norr om Bordeaux. Vi kände att vi behövde ett äventyr till medan vi kunde. Och på den banan är det fortfarande. När Covid började stängde Frankrike av. Det blev en utmärkt grund för att börja skriva vidare efter kurserna hos Jorun Modéen som gett mig de rätta verktygen. Senare i år nollar jag för åttonde gången men just nu leker livet och jag är fortfarande pigg på fler äventyr.  

 Ewa Basilewsky

 

ISBN: 9789189965744

Tack! Här hittar du min recension av Ewa Basilewskys bok Näktergalen från Kävlinge.

 

✨✨✨

Nästa vecka skriver Emelie Hill Dittmer ett gästinlägg här. Hon är terapeutisk skrivpedagog och undervisar i expressiva skrivmetoder. Hennes utgivna böcker heter Skriv för att läka och Den skrivterapeutiska verktygslådan.

✨✨✨