basilica

”Jag skriver för att dechiffrera koden av tystnad, som jag har levt med så många år. Jag skriver det så att jag, till slut, kan känna mig närvarande i mitt eget liv. Jag skriver detta för att det är det starkaste jag kan komma på att göra”, skriver den irländska författaren Emelie Pine i det självbiografiska verket Allt jag inte kan säga. I hennes ord kan jag se en avspegling av min egen inre längtan, resor jag har gjort i mitt inre genom pennan. Prövat min röst för att sätta ord på det som har smärtat allra mest. Att skriva, ja, det var det enda jag faktisktkunde göra. En stor del av min barndom tillbringade jag tigande.

Istället skrev jag; dagböcker, brev och dikter. Böner och hopp om en bättre morgondag. Jag hade en ensam start i livet, men samtidigt var mitt inre liv rikt på grund av böcker och skrivandet. I en dysfunktionell familj med ett krigstrauma kunde vreden slå till närsomhelst. 

Jag skrev och hoppades men framförallt längtade jag till en tid då jag inte var barnet som bodde på en kulle mitt i en skog i Blekinge. Drömde om mitt vuxna liv, ett skrivande, ett levande liv med färg, glädje och mening. I en av de få ”Mina vänner”-böcker som jag fick fylla i om vad jag var ville bli när jag var stor, svarar jag författare.

Idag, sisådär 35 år senare, har jag uppnått författardrömmen, inser jag nu. Jag ville då, liksom nu, berätta om det jag hade sett, känt och upplevt – och kanske hjälpa andra genom mina ord. Vägen till författardrömmen har varit kringelikrokig, omvägar genom Blekinge, Småland, Skåne, Stockholm, England, Skottland, Italien och Australien och så tillbaka till Skåne. Jag har sprungit genom lokalredaktioners korridorer i södra Sverige, rullat sushi och städat hotellrum i Brisbane, en misslyckad baristakarriär i Edinburgh och sålt tofflor och andra skandinaviska hantverk på marknader i London, frilansat och skrivit porträtt om människorna jag mötte där och fött två pojkar till världen däremellan. En personlig kris och familjetragedi leder till ett oanat rum: ett provisoriskt klassrum i en liten stad på den engelska sydöstkusten. Uppdraget: att hålla en kurs i kreativt skrivande för en välgörenhetsorganisation som supportar vuxna med funktionsvariationer och psykisk ohälsa. Här uppstår det som förändrar mitt livs riktning och där allt knyts samman – ett läkande skrivande uppstår i detta rum, men inte endast min allra första skrivgrupp, utan likaså för min egen del.

Jag utforskar min egen såriga familjeberättelse parallellt och studerar till skrivpedagog på distans. Ett manus som jag trodde skulle bli min debut refuseras och hamnar i en byrålåda. Det var ett hårt slag men också öppningen till den djupa insikten om att skrivandet hade inneburit läkning och en inre försoning – jag behövde inte blotta mig för omvärlden. Det handlade om min inre resa och vägen till att handleda andra i ett läkande skrivande. Idag håller jag mina två guideböcker i läkande skrivande i min hand: Skriv för att läka – en guide i reflekterande skrivande (Lassbo, 2021) och Den skrivterapeutiska verktygslådan (Grens Bokskog, 2024).

Så många tårar, så mycket svärta under denna resa, som har lett fram till den värld där jag vill spendera resterande tiden av mina dagar. Jag vet nu att jag inte var så ensam – eller rädd – som jag kände mig då. För jag kan nu med tydlighet se hur det hänger ihop. Skrivandet behöver nödvändigtvis inte leda till publicering. Vi skriver istället för att söka mening, svar på frågor, utforska glädje såväl som sorg, vi tittar bakåt, men också på nuläge och framåt med hjälp av olika skrivverktyg som jag berättar om i min senaste guidebok, Den skrivterapeutiska verktygslådan (Grens Bokskog, 2024). Att få komma till denna insikt och att nu få guida andra i dessa processer har kommit att bli min väg.

I det läkande skrivrummet växer texter fram, fyllda av innerliga tankar och känslor, kanske för första gången släpper fram ilska, sorg och vår innersta längtan, eller rädsla, förvirring. Men också mod, nyfikenhet och en vilja att resa sig och gå vidare, göra något gott och meningsfullt. Allting får plats i det läkande skrivrummet och det var här min författarresa tog sin början.

Jag har hittat hem.

Emelie Hill Dittmer