basilica

Allt började med ett nördigt intresse för serietidningar. Jag började tidigt att rita egna serier och så småningom började jag även skriva längre texter. Jag fyllde flera skrivböcker och spenderade upp en hel del randiga papper under mina skolår. Drivkraften var, och är än idag, att få utlopp för fantasin. En tom sida kan förvandlas till en hel värld, och den tanken har alltid varit lockande.

 

Skrivandet sattes på paus under en längre tid. Tanken att skriva fanns alltid i bakhuvudet, men tiden och motivationen fanns inte riktigt. Det var mycket annat som kom emellan. Men en dag gick jag igenom en kartong som var fylld till bredden med gamla skrivböcker och papper. I kartongen fanns bland annat berättelserna om Fjanten och Snillena, men även om elaka tomtar och “Supermusen”. Berättelserna handlade om sådant som jag var fascinerad av: bråkstakar, nördar, superkrafter, magi och dråpliga livsöden. 

Jag bestämde mig för att väcka nytt liv i några av mina karaktärer – Fjanten och Snillena. Jag utgick från en påbörjad berättelse som jag hade skrivit för hand som barn. Under skrivandets gång försökte jag bevara en stor del av min barnsliga humor och lät texten präglas av en stor dos skrivarglädje. Det blev glatt, skruvat och äventyrligt. Till sist blev det Fjanten och Snillena – Den magiska geniknölen.

Bortom bokens skämtsamma ton finns ett lager av allvar. Snillena lever under (minst sagt) hård press från sina föräldrar medan Fjanten upplever hopplöshet kring skolan och väljer att skolka. Trots sina olika problem har de gemensamt i att de inte får sina behov tillgodosedda av någon vuxen i närheten. Fjanten och Snillena möts i sina problem och enas kring en fråga som de tycks ha gemensamt – att lärarna inte kan någonting.

Skolmiljön ligger mig nära till hands, dels från min egen skolgång, men också genom mitt jobb som lärare. Geniskolan, som Fjanten och Snillena går på, är på många sätt en väldigt speciell plats. Den bygger på en slags fantasi om hur det skulle kunna vara, med lyxiga faciliteter och mystiska hemligheter. Vad pågår egentligen inne i personalrummet, och hur skulle det vara om rektorn visade sig vara ett andligt väsen?

Samtidigt som Geniskolan fascinerar, så är det också ett skräckexempel. Personalen är frånvarande och stundtals näst intill självupptagna. Dessutom har de, mitt i all lyx, glömt bort en viktig detalj – att lära ut kunskaper.

Min gestaltning av Geniskolan skulle kunna kopplas till dagens uppsjö av skolor som dinglar med olika typer av lockbeten i konkurrensen om elever. Risken är förstås att det skulle kunna bli dålig stämning då, så jag lämnar den tolkningen åt läsaren.

I skrivande stund håller jag på med en fristående uppföljare om Fjanten och Snillena. Den första boken har nått ut till en trogen mängd läsare som jag hoppas ska växa sig större i samband med en till bok. De som har läst första boken kommer att känna igen mycket av miljöerna, karaktärerna och lagret av galenskap, om än mer slipat den här gången. 

Jag upplever själv att min relation till karaktärerna har blivit starkare och att jag på så sätt har kunnat gå ner mer på djupet vad gäller deras motiv och handlingar. Det blir lite allvarligare och lite mer spännande, utan att för den delen släppa på glädjen och alla galna upptåg som präglar Fjanten och Snillena.