Spinalonga

Spetälska är en mycket gammal sjukdom, känd från Jesu tid. De spetälska betraktades som en "riskgrupp", vilket de också var så länge man inte hade klart för sig hur smittan sprids och så länge det inte fanns något botemedel mot sjukdomen. 1903 beslutade den nya kretensiska staten att samla alla spetälska på ett ställe, som blev det blev den gamla fästningsön Spinalonga. Under åren 1903 till 1957 passerade totalt ca 1500 spetälska personer in genom fästningens port, för att aldrig mer komma därifrån. Man levde sina liv på Spinalonga, några gifte sig och fick barn, som om de var friska adopterades bort till familjer på fastlandet. Men de sjuka var dömda att tillbringa resten av sina liv på ön.

De gamla husen finns fortfarande  kvar, men kraftigt förfallna. En viss upprustning har skett de senaste åren, bl a i samband med att ön varit inspelningsplats för filmen "Who pays the Ferryman". Bäst bevarade är de magnifika befästningar som venetianarna byggde redan på 1500-talet. Idag är ön en stor turistattraktion med hundratals besökare varje dag.

 

Jag läser nu boken LÄNGTANS Ö av Victoria Histop där hon beskriver de livsöden som utspelade sig på ön och som sedan påverkar generationerna efter.

Ett litet lästips för den som vill veta mer eller som kanske tidigare besökt ön under ett besök på KRETA.  Jag har varit på Kreta två gånger men inte kommit i kontakt med några turer ut till ön.

Författaren Arne Sundelin har tidigare skrivit boken ”Spinalonga - de spetälskas ö ” (1989), där han skriver om  ett ämne som ytterst sällan behandlats i svensk prosa: de spetälskas verklighet. (Ett lästips till mig själv).

(www.hammarbykyrkan.nu)

 

↑