Författarinlägg av Anders Härén - ett liv av böcker skapar ett livsmål att bli författare
I sin bok Proust and the Squid: The Story and Science of the Reading Brain, skriver neuropsykologen Maryanne Wolf om hur människans hjärna förändrats av läsning genom historien. Om hur läsning omprogrammerar hjärnans nätverk och hur sätt att läsa (traditionell text vs. digital läsning) påverkar tänkande. Boken kom ut 2008 men det var först 2025 som jag upptäckte den. Den ligger färskt i minnet nu när jag ska skriva det här gästinlägget och svara på frågan varför jag skriver: För att jag läser. Oftast av nöje, ibland av nödvändighet för att kunna sova. Ett liv av böcker skapade även livsmålet att bli författare och i mars 2025 kom min debutroman Under Ytan ut på Vibery Press förlag. Boken är en kriminalroman, den första av tre tänkta böcker om den civile utredaren Simon Heldegård.
Simon är mycket som jag själv. Förutom att han är hårdrockare och dras till genrens mindre rumsrena genrer, är han introvert, en grubblare. När han ser frånvarande ut vet man att tankarna snurrar inuti hans huvud. En helt egen värld där teorier och samband stöts och blöts. Förenas och förkastas. Simon får inte bära vapen, han är inte vidare muskulös och kan inte slåss. Han har långt, stripigt hår, är vegetarian och dricker inte kaffe. På stationen blir han snabbt en outsider. Att han är så annorlunda skapar motsättningar som i sin tur ger dynamik till berättelsen. Hans kollega, Lennart Sjöström, är också en outsider. Efter över 30 år som polis blev han utredningsledare för det fall som till sist fick honom att gå in i väggen: Det brutala mordet på fastighetsmiljonären Fredrik Ståhl. Det var inte mordet eller utredningen i sig som knäckte Lennart, det var familjens Ståhls trauma. Skulden över att han inte kunde lösa gåtan och ge familjen svar. Linnea Ståhls självmord.
Jag vet inte varifrån tanken kom att Simon och Lennart skulle jobba på Kalla fall. Utmaningarna med att lösa brott där spår och vittnens minnen nötts ner av tiden, det kändes bara självklart. Och som Simon själv säger när hans mamma ifrågasätter varför han inte jobbar med samtidsbrott: Det är väldigt många som har fått sina liv förstörda och lever i ovisshet för att de aldrig får svar. Varför är deras lidande mindre värt?
Parallellt med Simon får vi följa Ebba. Hon ska träffa en bekant till sin storebror på Hilton Slussen. En arbetsintervju för ett internship. Champagnen är kall och god, men spetsad med något. Det förstår hon först senare, när hon vaknar upp i ett fönsterlöst rum, på en okänd säng. En gammal kvinna hälsar henne välkommen till Kolonin. ”Du bor ju här med oss nu.” Livet i Kolonin är så mycket motsats som det kan bli till Ebbas normala tillvaro i Stockholms societetsliv. Här är det tidiga morgnar och hårt jobb som gäller. Olydnad bestraffas enligt en femgradig skala där det sista steget är dödsstraff.
Jag har läst en del deckare men det är fantasy som stått för majoriteten av mitt läsande sen jag i sexan upptäckte Tolkiens värld. Jag tror det är därför parallella historier som går ihop känns så naturligt för mig. Fantasyns världar är stora och allt som oftast pågår flera handlingar samtidigt, så även i Under Ytan. Även om Sundsvall är vitt skilt från Midgård och alla mina karaktärer är människor. Ändå blev Under Ytan felaktigt kategoriserad som Fantasy när den kom ut. Allt på grund av en felaktig tolkning av baksidestexten:
”Spåret leder honom till en vålnad som stjäl människor mitt framför näsan på polisen och gör dem till slavar i sitt skräckvälde. Nu måste Simon ensam stoppa mördaren innan Kalla fall läggs ner och Ebba blir ännu ett olöst försvinnande.”
Bokhandlarna tolkade vålnad bokstavligt och kategoriserade boken som Fantasy/Skräck. De hade fel, men ändå inte. Även Skräck är en genre som ligger mig varmt om hjärtat och innan min författargärning är klar vill jag ha hunnit med både Fantasy och Skräck. Just nu är det dock deckare som gäller, och nästa bok om Simon Heldegård. Jag beräknar vara klar med den innan påsk men sen ska den redaktöras och releasen ska synkas med andra så jag har sagt tidigt 2027 till dem som frågar när uppföljaren kommer.
Jag avslutar med ett pretentiöst citat från Maryanne Wolfs bok, som i sin citerar Rumer Godden:
“When you learn to read you will be born again . . . and you will never be quite so alone again.”
