basilica

Den här veckan var författaren Martin Carpvik gästskrivare här på bloggen. I dag har jag recenserat hans bok Ögon från förr som är den andra delen i en serie där den första boken heter Vinna åter. Ögon från förr går mycket bra att läsa fristående för i bokens början finns en återblick från tidigare händelser som skedde 1986. Huvudpersonen Bosse Svensson levde då ett liv som hemlös och av en ren slump hamnade han i händelsernas centrum, kvällen den 28 februari 1986, när Olof Palme sköts till döds i centrala Stockholm. Bosse Svensson blev senare kallad till förhör. Det enda han då visste var att han sett en person titta in genom rutan på entrédörren i den trappuppgång han valt för nattens sömn.

Nästan 40 år senare har Bosses liv ordnat upp sig. Han lever ett bra liv, han arbetar på en återvinningscentral och har barn och barnbarn. Hustrun Carina som föll tilll föga och lät honom flytta hem igen, är nu avliden. Bosses nya kärlek heter Maria, men än så länge är de särbos och lever i varsin separat lägenhet.  

”Händerna värkte som om de blivit överkörda av en hjullastare och fötterna var ungefär lika lyhörda för hjärnans signaler som en unge på barnkalas för föräldrarnas desperata maning till lugn.”

Bosse lider av polyneutopati som är en kronisk nervsjukdom och i Bosses fall är det händer och fötter som är mest utsatta. Han behandlas på Sophiahemmet och där i en säng, möter han ännu en gång mannen från den ödesdigra natten som Olof Palme blev skjuten. Bosse är helt säker på han är den mördare som ingen lyckats sätta fast. Mannen i sängen heter Nils, har Non Hodgkins lymfom och mycket speciella ögon, Bosse minns dem så väl, Ögon från förr.

Med hjälp av vännen Thure från demensboendet Spiran tar han upp jakten på den misstänkte mördaren, vilket inte helt uppskattas av boendets personal. Särbon Maria får erbjudande om ett nytt jobb i Göteborg, Bosses kollega Bengt hittas död på toaletten, kollegan Lisen anklagar honom för dödsfallet och dottern Kickan åker utomlands och lämnar över ansvaret för dottern till sin pappa. Som ytterligare grädde på moset blir han viral och igenkänd på stan. Livets gåtor är inte alltid så lätta att lösa och Bosse börjar se sig själv som sin egen värsta fiende.

”Bo Svensson: noggrann, samarbetsvillig och fördomsfull.” 

Ögon från förr är en feelgood med både humor och tragik. Språket är bra och trots att den handlar om den vardag som vi alla befinner oss i så lyckas Martin Carpvik att lägga ett driv och en spänning över hela berättelsen. Vart kommer det här att leda? Vad blir resultatet? Vad händer Bosse härnäst? Kanske är det ändå Bosses trösterika samtal med den avlidna hustrun Carina som berör mig mest.

Bokens avslut har en spännande cliffhanger som ger en föraning om en intressant tredje del. Jag fortsätter gärna följa den sympatiske, men olycksförföljde Bosse Svensson. 

Och vet ni… det kan gå riktigt hett till på Stockholms demensboenden. 😊

”Ett minne kan vara svårt
Ett minne kan vara lätt
något man hört eller kanske sett
Ett minne kan finnas kvar
Ett minne kan dö ut
något som snabbt får ett slut
Ett minne kan förkastas
Ett minne kan vårdas ömt
något som aldrig, aldrig kommer bli glömt”

 ✨✨✨

I en stor familj som vår sker ständig förändringar och de fem faserna i en förändringsprocess är förbegrundande, kontemplation, förberedelse, handling, underhåll. Fördelen med vuxna barn är att de själva sköter processen och vi behöver bara följa med på avstånd. Vår son och hans nya familj har nu gått igenom fyra av de här faserna och precis flyttat in i en nyinköpt hus. Två boenden har blivit ett, en ny familj med två vuxna och fyra barn har hittat sin plats och nu återstår bara fas fem; underhåll. Där ligger fokus på att upprätthålla det nya och säkerställa att förändringen blir långsiktig. 

Den här veckan var det vår tur att gå husesyn och vi vill verkligen gratulera dem till ett mycket fint boende. Naturligtvis ligger det här huset i närheten av hans tvillingsyster och hennes familj. Trots en hel del bråk som barn så vill de inte leva för långt ifrån varandra som vuxna.

Som den 15-minutersstad som Sundsvall är så bor de nu all ute på landet. Nära till djur och grönska, men med lagomt avstånd till stadens puls.  

 ✨✨✨

Jag läste en krönika av lyckoprofessorn Micael Dahlén där han skrev att september är höstens motsvarighet till maj. Krönikan hade rubriken Konsten att både äta äppelkakan och ha den kvar. Medeltemperaturen i Sverige är precis densamma i september som i maj. Lika goda förutsättningar för promenader, dopp och lycka. Vi är många som säger äntligen maj, och ser med glädje fram emot värme och sol. Det är säkert inte lika många som säger äntligen september, åtminstone inte jag. Enligt Micael Dahlén säger statistiken att lyckan då är på nedåtgående och hamnar genomsnittligt på den undre årshalvan. Med åren har jag ändå blir mer och mer en höstmänniska och kanske har det med septembers medeltemperatur att göra. Nitton grader är nitton grader oavsett om det är maj eller september.

”Låt oss sluta slava under den psykologiska relativitetsteorin där nitton grader på uppåtgående i årstid på väg mot sommaren känns bättre än nitton grader på nedåtgående i årstid på väg bort på sommaren.” (Micael Dahlén)

✨✨✨

Veckans kulturella besök på stan blev en kväll av nostalgisk musik. Forever And Ever The Music Of David Bowie. Ett evenemang i Riksteatern Sundsvalls regi.

 ✨✨✨

Trevlig söndag!