basilica

Jag har alltid dragits till det som ligger utanför det normala. Avvikelser är intressanta. Under åren har jag nog blivit en ganska skicklig observatör. Den där lite vilsne mannen på Ica, den ensamma kvinnan som alltid pratar med sig själv. Det är sådant jag lägger märke till och fantiserar om. Undra hur deras liv ser ut? 

Kort efter att jag hade lärt mig att skriva, fick jag en poesibok med blanka blad i present. Där skulle mina första trevande hjärta och smärta- dikter ta form. Sedan släpade mamma hem en gammal grön skrivmaskin från sitt kontor som jag satt klistrad framför om kvällarna och övade pekfingervals samtidigt som fantasin flödade. För fantasin har aldrig varit ett problem. Snarare har jag fått stävja den, då den ibland skrämt mig. Idag ser jag det som en av mina superkrafter, trots att den då och då fortfarande skrämmer mig lite.

Den 13 augusti debuterade jag med min skönlitterära roman Råttpojken på Romanus & Selling. Handlingen utspelar sig i Roslagen, där jag också bor med min familj och min irländska terrier Tudor. När vi flyttade till det hus där vi bor idag, kom en vänlig granne fram och sa: Jaha, ni har flyttat in i råtthuset. Vilket inte var ett sätt att skrämma iväg oss, utan snarare förbereda oss på det som komma skulle. Under åren har jag jagat, fångat, äcklats men också fascinerats av råttor och möss och någonstans där föddes idén till Råttpojken. 

Boken utspelar sig i de djupa skogarna utanför Herräng där den åldrande Sven Larsson bor med sin hund Lukas. Att han får problem med råttor är givet, men under det år som läsaren får följa honom och de andra karaktärerna, förändras livet på olika sätt. Råttorna finns där i skuggorna och får hjälpa till att gestalta människans komplexa natur. För precis som råttorna är vi människor sällan bara en sak. Utöver att råttor är äckliga, sprider sjukdomar och allmänt avskydda är de också anpassningsbara och intelligenta. Riktiga överlevare. 

Just nu skriver jag på ett manus som också handlar om en äldre person. Jag har under flera år arbetat med äldre människor och min bästa vän när jag var liten var en pensionerad man som hette Bengt. För mig är äldre personer intressanta, kloka och har ofta de bästa historierna att berätta. Mitt nya manus har precis som Råttpojken ett mörker, men det finns också ett ljus i det mörka. Det handlar om en av mänsklighetens mest attraktiva drag; vår förmåga att sätta vårt ego åt sidan och göra det som krävs för att rädda en annan människas liv. Det inger hopp, tycker jag, att tänka på hur vi människor i grunden är konstruerade. Vi är snälla flockdjur som vill hjälpa varandra. 

I går hade jag ett boksamtal och några frågor som kom upp då var: 
Har du alltid skrivit? 
Svar ja. 

Har du gått någon kurs? Ja, en kurs. Utöver det har jag läst, läst, läst. 

Skriver du om folk du känner? Nja, jag plockar små guldklimpar här och var och bygger nya personer. 

Vad skulle du göra om du inte fick skriva? Gå i sjön, som man säger på landet. Nej, skämt åsido, jag tror jag skulle bli väldigt olycklig.

Maria Ek

Tack! Vill du läsa mer om Råttpojken så hittar du min recension här;
Råttpojken av Maria Ek

 

 

✨✨✨