basilica

Allt är inte sanning som är sanning 

Orden kommer från ett gammalt svenskt ordspråk. De uppmanar oss att inte blint lita på det som verkar uppenbart sant. Sanningsbegreppet har inspirerat mitt författarskap. Jag säger ofta att jag leker med sanningen i mina böcker.

Syftet är att utmana och inspirera läsaren: vilka vedertagna sanningar accepterar vi utan att ifrågasätta? Vad tror vi på, utan att stanna upp och 

Min debutroman Demoner (Lava, 2025) är ett exempel. Den är en roman, alltså fiktiv – och ändå inte. Huvudpersonerna bär mitt och min makes namn. Det känns nära, ibland obekvämt nära, och det är precis så jag vill ha det. Vissa läsare har sagt att de inte kan avgöra vad som är verklighet och vad som är dikt. För mig är det en komplimang. Även det som är påhittat kan upplevas som sant – ibland mer sant än verkligheten 

Jag kallar mitt skrivande för Feeltrue, en genre där det som känns sant är viktigare än det som kan objektivt beläggas. I mina berättelser är ingenting sant – och samtidigt allt sant. Paradoxen är poängen: det som räknas är läsarens upplevelse.

Allt jag skriver balanserar mellan biografi och fiktion, mellan verkligt och påhittat. Jag leker med genrer, perspektiv och läsarens förväntningar. Det viktiga är inte vad som faktiskt hänt, utan vad som känns.

Kärnan finns kanske här: om vi inte kan vara säkra på vad som är fiktion, hur kan vi då okritiskt acceptera vad staten, medierna eller myndigheter påstår är sanning? Jag säger inte att allt är lögn. Jag säger att vi själva måste våga känna efter. Vår egen inre övertygelse är den kompass vi egentligen har.

Jag vill att läsaren ska lämna mina böcker med en brännande fråga: Vad är min sanning? Vad är viktigt i mitt liv? I svaren på dessa frågor ligger friheten. För mig handlar skrivandet också om frihet – friheten att tala, att säga det förbjudna, att vägra vara tyst.

Jag vet vad det kostar att tiga, men också vad det kostar att tala. Demoner handlar om just detta pris – hur tystnad kan slita sönder människor, och hur dyrt det kan vara att sätta ord på sina känslor och erfarenheter.

I min nästa bok, Redan dömd (Lava, 2025), gör jag just det: sätter ord på mina minnen och upplevelser. Den är självbiografisk, men också något mer. Jag lämnar bort objektiviteten – för att kunna berätta min upplevda 

Redan dömd är historien om svek från de närmaste, men framför allt om ett rättsövergrepp där staten, genom polis, åklagare och domstol, krossade mitt liv och mina barns liv. Samtidigt är det en berättelse om motståndskraft – om att resa sig när allt tycks förlorat.

Den andra delen, Redan dömd: Akt 2, kommer att publiceras nästa år. Här leker jag inte längre med sanningen, utan återtar den. Allt jag skriver kommer att beläggas med källor och fakta. De juridiska dokumenten som anses ge den verkliga bilden av mig och mitt liv används nu för att avslöja bristerna i det svenska rättssystemet.

Staten kan bli en förövare när lagar och regler inte följs – det vet jag, och det vill jag skildra. Du som läsare får själv avgöra vad du tror på. Alla belägg för mina påståenden kommer att finnas i ett särskilt källarkiv som jag hänvisar till i 

Redan dömd släpptes den 23 oktober 2025. Att skriva för Basilicas bokblogg några dagar efter detta känns särskilt meningsfullt. Hon var först att läsa och recensera Demoner, och nu får jag dela mina tankar här. Det är ett bevis på att ord inte bara lever i mig, utan också i mötet med andra – i samtal och i läsarens egna reflektioner.

Vill du följa med på min resa?

Demoner – en roman om priset för tystnad och modet att tala.
Redan dömd – en självbiografisk berättelse om svek, rättsövergrepp och kampen för frihet.

Lotta Varga