basilica

Jag har alltid varit intresserad av den kreativa processen: hur idéer uppstår, hur de möts och korsbefruktas och de märkliga irrvägar de kan ta. Utan att vara någon större Tolkiennörd har jag till exempel läst The Return of the Shadow onödigt många gånger – boken där Tolkiens son Christopher rekonstruerar tillblivelsen av Sagan om ringen utifrån tidiga utkast, bevarade brev och sina egna minnesbilder av diskussioner med fadern. Att, som det visar sig, Tolkien påbörjade ett av litteraturhistoriens mest kända och lästa verk utan en mer ingående plan än "något om hober och den där ringen" är lika fascinerande som tankeväckande.

Min roman Den motvillige ministern hör kanske inte till litteraturhistoriens mest kända och lästa verk (tvärtom, får man väl säga) men berättelsen är så pass annorlunda att jag flera gånger fått frågan var jag fick inspirationen ifrån. Bland de böcker jag skrivit sticker Den motvillige ministern också ut genom det udda och lite slumpartade sätt den tog gestalt på.

Det hela började med att jag satt och slötittade på tv efter en utmattande dag med småbarn på landet. Att se på vad det nu var för hjärndött program som visades var just då allt jag hade ork till. Jag minns att jag reflekterade över tv-tittandets unika "kvaliteter" i det avseendet – att det är så extremt kravlöst. Kunde man skriva en berättelse om en person vars främsta drivkraft var att se på tv?

När jag piggnat till en smula började jag spåna fram en historia om en ung man som vantrivs på kontoret och längtar hem till tv-soffan. Han har ett intetsägande jobb på ett IT-bolag, ständigt påpassad av sin chef. Till slut flyr han från kontoret och påbörjar en mödosam hemfärd, där ideliga hinder kommer i hans väg och där chefen liksom hans flickvän, som han inte heller orkar med, är honom på spåren.

Det här var ju ett småroligt uppslag men knappast stoff för en hel roman. Jag sorterade in det i bakhuvudet under rubriken "halvbakta idéer" och tänkte sedan inte mycket mer på saken.

Någon tid senare läste jag i tidningen om en nyutgåva av Eric Ericsons Brev till samhället, en komisk klassiker som jag gillade skarpt när den först kom ut 2003. Jag drog mig till minnes de bisarra breven till olika företag och myndigheter och de knastertorra byråkratsvaren. Av någon anledning associerade jag sedan vidare till ett annat, kanske mer obskyrt svenskt humorfenomen, online-encyklopedin Nissepedia (nissepedia.com). Nissepedia är verkligen en blandning av högt och lågt, men det som gör de bästa artiklarna så roliga är kontrasten mellan form och innehåll: torr uppslagsverksprosa å ena sidan, skruvade "fakta" och sanslösa påståenden å andra sidan. En liknande kontrast utmärker Brev till samhället, och det var väl därför mina tankar löpte i de banor de gjorde.

Jag fick för mig att det kunde vara kul att bidra till Nissepedia genom att skriva en artikel som, med glimten i ögat, tog heder och ära av någon framstående svensk person, eller varför inte stad. Det första som föll mig in var Sundsvall. Fråga mig inte varför – jag har ingen relation till Sundsvall, och har aldrig ens varit där. Hursomhelst började jag skriva på en artikel i encyklopedisk stil, där kända och lättgooglade uppgifter om staden följdes av alltmer häpnadsväckande och hårresande utsagor. Jag märkte snabbt att det var tacksamt att ge sig på en så pass vanlig, välfungerande och rekorderlig stad som Sundsvall; den komiska effekten blir större då eftersom det är så uppenbart orättvist.

Som tur var lyckades jag aldrig lista ut hur jag skulle publicera artikeln på Nissepedia. Eftersom jag var rätt förtjust i resultatet frågade jag mig i stället om jag kunde använda den till något annat.

Vid det här laget kom jag att tänka på min tidigare idé om den unge mannen med tv-soffan. Eftersom den också drog åt det komiska hållet började jag fundera på om det gick att kombinera den med ett Sundsvallsmotiv. För att det skulle fungera, tänkte jag, borde Rasmus (som jag döpt honom till) nog jobba på departement eller myndighet i stället för ett IT-bolag. Dessutom insåg jag nu vad jag borde förstått från första början: Det blir mycket roligare om han inte är en junior medarbetare utan tvärtom en central kugge i maskineriet. Kanske är han rentav chef. Kanske är han rentav minister.

Där någonstans föddes Den motvillige ministern, i mötet mellan den arbetsskygge Rasmus Bengtsson och det "svarta hålet" Sundsvall, med sin unika prägel av korruption, inkompetens och inavel. Jag hade sedan väldigt roligt när jag skrev boken, och kan bara hoppas att den även är rolig att läsa. Jag hoppas också att det här exemplet på hur skapandeprocessen kan se ut i sin tur kan roa och inspirera någon annan – samt, förstås, att jag får chansen att besöka Sundsvall en dag utan att bli kölhalad.

Magnus Sandberg

Tack! Magnus Sandberg för ditt gästinlägg som nu får bli årets sista. Det finns en hel del på min agenda som upptar tid den här delen av året. Bokläsning och recensionsskrivning fortsätter jag med men författainläggen får nu vila till efter julhelgerna och januari månad. Då kommer ni att kunna läsa inlägg från intressanta författaren men också från kända bokbloggare. Ni kan också fortsätta att följa mina betraktelser på söndagar. Vill någon som löser det här skriva ett gästinlägg under våren så skicka ett meddelande på Instagramkontot @basilica55 eller e-post till basilica@live.se

Jag ligger lite efter i min läsning men Magnus Sandbergs bok Den motvillige ministern ligger nu högt upp i min läshög. Min recension kommer i början av december.

 ✨✨✨