Medvetandet är ett av vetenskapens största mysterium och döden är oundviklig. I sin nyutkomna bok När vi dör : en essä om döden, medvetandet och verkligheten blandar läkaren Jan Lidbeck filosofiska tankar med tillgänglig forskning. Under ett långt liv som smärtläkare har han mött många dödssjuka patienter och också dödsförklarat patienter. Här diskuterar han kring den fråga de flesta av oss någon gång funderat på - Vad händer när vi dör?

Sextio miljarder celler dör varje dag men ersätts av lika många nya. Det här gör att vi bokstavligen byter kropp vart sjunde år. När fler celler dör än vi bildar nya börjar vårt åldrande synas. Livet blir en färd från tillblivelse till förgängelse. Här finns intressant fakta, men också tankar, funderingar och frågeställningar. De är inte alltid hypotetiska, för många av dem kan inte bekräftas eller förkastas genom vetenskaplig undersökning, experiment eller observationer för  ”Hur det är att dö på riktigt vet ingen.”

"I can se light at the en of thetunnel and it isn´t a train.”
David Bowie

Hör finns många historiskt återkommande berättelser om ”nära döden upplevelser” och även forskning och litteratur som stärkt övertygelsen hos de som tror på medvetande efter döden. När Jan Lidbeck gör en sökning på ”near-death experiences” i den medicinska databasen Pub Med så finns där närmare 65 000 artiklar. De flesta är publicerade under de sista två decennierna, vilket bekräftar det ökade medicinska intresset. I bokens kapitel Nära döden finns ett flertal intressanta patientberättelser. 

I boken har Jan Lidbeck med jämna mellanrum lagt in små korta anekdoter från sitt eget liv. Små livstycken från sin barndom, moderns tidiga död, studietiden och från sitt yrkesliv som läkare. De berör och ger en känsla av sammanhang till en av bokens viktiga frågeställningar; Vad är meningen att begrunda ett öde vars utkomst vi inte kan påverka?

”Det har blivit senhöst och jag går längst strandpromenaden. Jag varseblir himlen som är dämpat gråblå över Öresund och sandstranden ligger öde. Jag upplever det matta ljuset som förebådar det kommande kvällsmörkret. Jag kommer fram till Pålsjöbaden och följer stigen upp till bokskogen på landborgen. Träden står nästan nakna. Resterna av sommarens spindelväv, glesa trådar beklädda av daggdroppar, håller sig kvar mellan de lägre grenverken. Jag lyssnar efter fågelsång men så här års är det tyst i skogen. Det enda jag hör är svartfåglarnas kraxande där det rastlöst flyger i vinden ovan trädkronorna. Marken är täckt av gulbruna löv och runt omkring mig släpper bokarna sina sista blad, ett och ett faller de som i en sista dödsdans. Jag förnimmer att de döende löven på något sätt är medvetna om sin utmätta tid. De låter sig förgås utan ängslan och faller till jorden för att ge upphov till nytt liv. Är allt det jag ser verkligen bara skuggor av en fördold verklighet? Ogripbara drömbilder som formar tankar och känslor i mitt självmedvetna jag? Finns allt bara i mitt huvud?

När Jan Lidbeck skriver om överlämnande och mottagande tar han upp frågor som känns relevanta för mig och säkert för många fler; ”Ett överlämnande förutsätter en givare och en mottagare. Och om det sker en överlåtelse av något, vad eller vem är mottagaren? För den religöst troende torde frågan vara enkel, själen tas emot av den kristna guiden. Men hur blir det för oss som tillhör de otrognas och tvivlandes skara, vi som förmodar att döden är ett namnlös. ingenting? Finns det även för oss en välkomnande universums ande, ett kosmiskt medvetande eller »en ännu inte upptäckt naturlag som vi hittills benämnt Gud «?

Min barndomstro har med åren utvecklats till en inte helt uttalad gudstro och mina tankar går ofta till logoterapins frågor enligt Viktor Frankls existensiella psykologi. Döden framkallar frågor, men logoterapin menar att det kan finnas en mening även när livet närmar sig sitt slut om vi accepterar livets villkor och fokuserar på det meningsfulla vi kan göra. Att omfamna de här frågorna gör det lättare att omvandla dödens närhet från ett hot till en drivkraft och för att får ett meningsfullt liv in idet sista. Jag tror på värden som känns meningsfulla och riktiga att leva efter. För mig är den andliga upplevelsen grundläggande, bortanför trosföreställningar och skrifter. När jag står och blickar ut över havet, ser solen gå ned och förstår att allt omkring mig lever och rör sig, då inser jag att det finns en värld utanför min egen lilla lilla bubbla. Trädens skönhet är heller inte bara en skönhet i sig själv utan talar om en andlig dimension i tillvaron. Solen, vinden och vattnet är inte bara någonting vackert dit man tar en söndagsutflykt. Naturen har ett högre och andligt egensyfte som är synliggörare av en osynlig Gud.

När den italiensk-amerikanske forskaren Carlo Rubbia hade vunnit Nobelpriset i fysik 1984 sa han:
 -”Ju mer jag studerar naturen, desto mer överväldigande blir känslan av hur fantastiskt allt är organiserat. Där finns en intelligens som är så makalös att jag måste komma till slutsatsen att det finns ett förnuft och en skapare bakom.” 

För att återgår till tankarna kring överlämnandet och mottagandet så ser jag det här som viktiga verktyg för att se bortom ångesten och istället möta mina rädslor inför döden med acceptans och mod.

"Einstein tänkte sig en ordnande princip som han benämnde »världssjälen« I en av sina böcker skrev han: ». . . Att var och en som på allvar verkligen söker svar genom vetenskapen blir övertygade om att en ande är uppenbar i universums lagar.»"

Under mitt arbete inom vården där tio av åren innebar nattvak, så har jag mött döden många gånger. De flesta gångerna lugnt och odramatiskt, men inte alltid väntat. Båda mina föräldrar somnade in på sjukhuset och jag fick aldrig säga farväl innan dödsögonblicket. Eftersom jag känner mig trygg i sjukhusmiljön så har det ändå känts tryggt att veta att de tagits omhand av utbildad personal. Det sista omhändertagandet av en avlidnen ska ske med omsorg och respekt. När anhöriga sedan kommer in i rummet för ett sista farväl ska det ske på ett lugnt och värdigt sätt. Det är en viktig del av ett avsked som jag själv tagit del i som anhörig, men också många gånger som personal under mina yrkesverksamma år inom vården.

"Genom uppmärksamhet på den synliga världen kommer man den osynliga närmare"

Tillhör du också dem som någon gång funderat på vad som händer när vi dör, så läs Jan Lidbeck bok När vi dör : en essä om döden, medvetandet och verkligheten. Ingen behöver välja förhållningssätt utan den ger möjligheter till att själv navigera mellan tro, tvivel och vetenskapliga perspektiv. "Att vara kritiskt avvaktande är inte detsamma som som att vara blint avvisande." Här finns rum för både undran och förundran. Docenten och forskaren Mikael Kurkials beskriver skillnaden mellan undran och förundran som att undran besvaras med ”därför att” och förundran uttrycker en livshållning, inte en begäran om svar.  

Ett stort  TACK till Jan Lidbeck för att jag fick möjlighet att läsa den här boken. Jag avslutar med författarens egna ord;  "Gåtorna finns ju också inskrivna i det häpnadsväckande att ännu få vakna till en ny dag, känna lukten av nybryggt morgonkaffe, andas in höstens dofter och samtidigt låta sig förundras över det omslutande himlavalvet."

Jan Lidbeck är bosatt i Helsingborg, senior läkare och har doktorerat i hematologi. Under den större delen av sitt yrkesliv har han varit verksam som smärtläkare. 2011 gav han ut  boken ”Shamanens sång om en oundviklig människa” på förlaget Arconia, som är ett medicinskt drama om samhällets utförsäkringar av sjuka människor. Resultatet av Jan Lidbeck intresse för existentiella frågor, ny forskningen kring nära-döden upplevelser och teorier om medvetandets mysterium finns nu dokumenterat i boken När vi dör : en essä om döden, medvetandet och verkligheten. 

När vi dör : en essä om döden, medvetandet och verkligheten
Författare: Jan Lidbeck
Utgivningsdatum: 2025-10-30
Förlag: Bokförlaget Faethon
ISBN9789189943667