Det är någonting med Anna Janssons böcker som gör att jag lägger allt annat åt sidan och bara sträckläser eller lyssnar.

Till offer åt de okända är del 25 i serien om kriminalinspektör Maria Wern. 

Sommaren går mot sitt slut och det är tid för skolstart. Några av de ungdomar som startar upp sin gymnasieutbilning på Wisbygymnasiet möts hos en av eleverna i hans pappas lyxvilla på Klinten. Lovisa och hennes vän Rosalie har planerat att ta bussen hem tillsammans men vännen dyker aldrig upp vid bussen. Dagen därpå är Rosalies mamma i panik för dottern har inte kommit hem under natten. Senare får polisen en anmälan om att Ellen, en av flickornas klasskamrater inte kommit hem till sin syster där hon bor.

Lovisa vet att Rosalie pratat om en musiker som hon träffat, en äldre man som kör taxi och kanske skulle hämta henne efter festen. Ingen av ungdomarna på festen vet när flickorna gick och de har heller inte fångats på någon kamera utanför huset.

Vid en kalkstensgård utanför murarna hade Elon Björstäde tagit ett tungt beslut. Han skulle skjuta sin bäste vän. Hunden Marion var gammal och skulle nu få vila på en plats där han kände sig trygg Elon hade begravt alla sin tidigare hundar, i ett gammalt stenröse intill en ek som planterats när Elon hade fötts, hans vårdträd. Precis när han skjutit hunden fick han syn på någonting i röset och fick han en smärtan i bröstet som stegrades till det olidliga.

Det här är början på en kedja av händelser som hamnar hos Visbybolisen och på kriminalinspektör Maria Werns bord. 

När jag börjar läsa de första kapitlen i boken så känner jag mig lite ambivalent. Börjar jag tappa intresset för den gotländska kommissarien eller är det bokens teman som jag reagerar på? Ämnen som festande ungdomar och tvångsmässiga handtvättar börjar går i repeat i böcker och tv-serier och jag kan inte heller låta bli att se på Maria Werns ständiga övertidsarbete ur barnens perspektiv. Linda och Emil som alltid finns i bakgrunden och som jag fortfarande inte riktigt fått grepp om åldersmässigt.

Mitt motstånd kapitulerar snabbt. Hon har gjort det igen och jag tar mig igenom boken på rekordfart. Sedan har det tagit mig några dagar att komma till den här återblicken, men så är det ofta för mig. Jag behöver tid och distans innan jag kan börja skriva om en bok.

Som i de flesta kriminalromaner så blir det många sammanträffanden och naturligtvis finns en gräns för hur stort en boks porträttgalleri kan vara. Lite "alla känner alla", men Gotland är inte heller någon stor ö. Det som lockar mig att läsa Anna Jansson böcker är att handlingen sker i en vardagsnära miljö som jag kan identifiera mig med. Jämförd med flera andra kriminalromaner så är de trots allt ändå okomplicerade och har ett lättläst språk med bra miljö- och karaktärs beskrivningar. Visst händer det att jag ganska snabbt löser gåtan, men säker är jag aldrig innan fallet är helt avslutat. De skickligt inlagda villospåren leder mig ofta till tankevurpor där jag behöver resa mig, tänka om och gå vidare. 

Som alltid lyfter författaren viktiga frågor som självkänsla, föräldraansvar, ungdomars relation till alkohol och droger och till viss del även mäns syn på unga kvinnor. En viktig del som uppmärksammas extra i dag den 8 mars.

Anna Jansson är en mycket vass författare. 
Det har jag skrivit tidigare och det tycker jag fortfarande.

I augusti kommer Anna Janssons sjätte bok i serien Bergslagens blå och om jag ska vara riktigt ärlig så tycker jag om Maria Wern, men Kristoffer Bark är min absoluta favorit.

Till offer åt de okända
Författare: Anna Jansson
ISBN: 9789113123165
Utgivningsdatum: 2024-02-27
Förlag: Norstedts
Del 25 i serien om Maria Wern