basilica

För en tid sedan hittade jag ett flera år gammalt tidningsurklipp som jag sparat i en förvaringslåda. Urklippet handlade om Fausta Mariananovic som romandebuterade för ett antal  år sedan med romanen "Sista kulan sparar jag till grannen". Jag har inte läst boken och kommer troligast inte att läsa den heller. Varför  hade jag då klippt ur och sparat texten? Jo, det var hennes sätt att beskriva det orientaliska begreppet "tjeif" som intresserade mig. Ordet uttrycker en njutning som inget svenskt ord kan beskriva. Själv tjeifar hon ofta, när hon äter surströmmingsklämma och det smälta smöret rinner längst underarmarna, när hon dricker ett glas vin på balkongen och när hon går barfota i det ljumma regnet och blir duschad av himmelen.

 

Tjeif kan liknas med ordet njutning men är inte riktigt samma sak, Fausta Mariananovic beskriver skillnaden som att " - njutning är en upplevelse av lust och behag som man har fått eller tagit sig. Tjeif är en upplevelse av behag, lust och njutning som man har skapat eller skaffat sig själv på ett medvetet sätt och avsiktligt förlängt känslans varaktighet så länge det går". En svensk översättning som hon uppfunnit är -  behåg.

 

"En behågare brukar behåga, en behågfull stämmning möjliggör ett behåg och ett behågshandikapp innebär en oförmåga att behåga. -  Nästan allt man gör kan man också göra med behåg om man tycker om det man gör"   

 

 

 

(Referenser: ST år ? Sara Ullberg)