Författarinlägg av Monica Rehn - Det blev min drivkraft
Redan för ett kvarts sekel sedan föreslog mannen i mitt dåvarande förhållande att vi skulle skriva en fackbok tillsammans, en bok med goda råd om hur man får en parrelation att hålla.
Relationen tog dock slut innan vi ens hann skriva en enda rad.
Under min uppväxt fanns det aldrig någon dröm om att bli författare. Det fanns inte ens i min föreställningsvärld.
Jag kommer från en arbetarklassfamilj och började jobba tidigt. Som sjuttonåring gick jag upp klockan tre på morgonen för att städa på ett Tempo-varuhus. Sedan cyklade jag till dagmamman för att hämta min dotter och fortsatte hem för att ta emot egna dagbarn. Vid 21 hade jag fyra barn och fick ofta höra att jag inte skulle bli något; en del trodde nog till och med att jag var lite dum.
Det blev min drivkraft. Jag ville visa att de hade fel.
Vid 25 läste jag in gymnasiet, både ekonomi och media, utbildade mig sedan till jurist och gjorde karriär i näringslivet.
Först när jag närmade mig 50 vaknade intresset för att ägna mig åt något kreativt. En inbjudan till Susan Casserfelts releasefest blev startskottet för min egen längtan att försöka skriva.
När mitt första manus, som tog två och ett halvt år att skriva, refuserades var det tufft, men också nyttigt. Refuseringen blev en tydlig signal om att det krävdes mer. Redan då var min ambition att läsaren skulle känna att tiden de investerat i min bok verkligen hade varit värd det. Då plockade jag fram det envisa driv som burit mig tidigare, viljan att utmana mig själv. Under ett år tog jag ledigt för att lära mig mer om hantverket och fortsatte att gå på skrivarkurser.
Efter ytterligare två och ett halvt år gjorde jag ett nytt försök med ett nytt manus hos förlagen och blev antagen. Debutromanen nominerades till Årets deckardebut i Crimetime Award och har getts ut i fem länder.
Sedan dess har jag fortsatt att skriva fristående psykologiska spänningsromaner där varje bok får vara sin egen värld. Även om jag skriver serien Oskyldig till dess motsatsen bevisats kan böckerna läsas i vilken ordning som helst. Serienamnet knyter mer an till temat än till ett persongalleri, och det är en frihet jag älskar. Med nya karaktärer i varje berättelse kan vad som helst hända, och läsaren kan aldrig känna sig säker på vem som överlever.
De som har läst mina böcker Moratorium, Lögnarrn, Älskarinnan och Fadern brukar säga att de inte liknar varandra, och det stämmer nog. Samtidigt återkommer jag ofta till vissa teman: dysfunktionella familjer, människor som lever tätt tillsammans men ändå inte känner varandra, avundsjuka, hållhakar och hemligheter bakom välpolerade fasader.
Eftersom jag själv är jurist tycker jag om när handlingen får spinna kring en juridisk fråga, som i min senaste bok Fadern. Den handlar om advokaten Gabriel Magnusson, vars liv rasar mot avgrunden. När det verkar som mörkast blir han kontaktad av journalisten Fredrika Anker, som vill att han ska försöka fria hennes far, mannen som sedan trettio år sitter dömd till livstid för mordet på hennes mor. Jakten på sanningen tvingar Gabriel att möta sitt eget förflutna, och snart inser han att valet av honom som advokat inte kan vara en slump.
Om du tycker om spänning där relationer sätts på prov och hemligheter långsamt nystas upp, då hoppas jag att du vill följa med in i mina berättelser.
Och nej, den där relationsboken blev aldrig skriven.
Monica Rehn
Tack Monica Rehn för ett inlägg som visat att ingen författarresa är den andra likt. Jag hade tidigare inte läst någon av Monicas böcker, men fick möjlighet att läsa den tredje fristående delen Fadern Innan den släpptes i januari. Det var en bok helt i min smak, med många skarpsinniga vändningar och intressanta intriger och jag upptäckte en ny favoritförfattare.
Vill du läsa min recension av Fadern så hittar du den här: Fadern av Monica Rehn
Förlag: Polaris
