Livsfåror och framtidstro

Stenstansdagarna och Kyrkovalet är nu överstökat. Tog beslutet att lämna bilen hemma och promenerade ner på stan i lördags vilket gör mig påmind i dag om att ordspråket "lagom är bäst"  fortfarande gäller. Efter flytten har gångavståndet till stenstan ökat men tillgänligheten med buss fungerar forfarande lika bra, om inte bättre. Tidsgränsen för inlämning av veckans skrivuppgifter i studierna "BIografiskt berättande" är söndag  23.00 och än en gång lyckades jag hålla tidsschemat, så nu är det bara att sätta tänderna i veckans uppgift om att fördjupa sig i den biograferades hembygd.
 
Här är en av de texter jag arbetat med under de senaste veckorna. Delar av den har funnits med i ett tidigare inlägg men har nu satts in i ett nytt samanhang.
 
Livsfåror
Min pappa föddes när den stora depressionen tog sin början. Året var 1930 och hans första levnadsår startade i ett decennium med lågkonjuktur och föraningar om krig ute i världen.  Han var näst yngst i en barnaskara av tolv, åtta flickor och fyra pojkar med ett spann av 24 år mellan den första och den sista av syskonen. Livet var hårt, men barnen mådde bra och alla hade mat för dagen. Pappa och hans bröder förgyllde dagarna med skoj och rakartyg som inte alltid uppskattades av resten av familjen. De äldsta systrarna lämnade en efter en hemmet. Några av dem blev själva mammor och i barndomshemmet fanns då den omvårnad som deras barn behövde för att systrarna skulle kunna behålla sitt arbete ute i grannbyarna. Familjebanden var starka, kramar och smek hörde inte till vardagen men kärleken till föräldrarna och syskonen fanns där och den levde sitt eget liv djupt där inne i allas hjärtan,

Hösten 1939 utbröt andra världskriget och generatorgas, kalla vintrar och ransoneringar påverkade livet för alla familjer i byn. Potatis, mjölk och salt sill utgjorde tillsamans med skogens bär den bas i kosten som familjen behövde under beredskapstiden. Om det var den salta sillen eller den fruktade kräftan som angrep min farfars mage vet jag inte med säkerhet men natten den 9 juni 1943 avled han i en sjukhussäng på Sundsvalls gamla sjukhus. När farmor tagit farväl vandrade hon ut i natten för att ta sig de fyra milen med buss och den sista halvmilen till fots, upp till den skogby, där barnaskaran och försörjningsansvaret väntade.

Min pappa var då tolv år, hans tre bröder några år äldre och den yngsta systern åtta. Hans minnesbilder från den här natten vet jag inget om, han pratade aldrig om den och jag frågade aldrig. Jag kommer heller aldrig att få något svar på mina frågor för han saknas i mitt liv sedan många år tillbaka. Farmor och barnen hjälptes åt med försörjningen så gott de kunde. Genom leken skötte barnen många av de viktiga sysslorna med sina miniatyrverktyg som plogar, harvar, potatishackor, bärkorgar och krattor. Inget fanns att köpa i obygden så leken och påhittigheten var tekninkens moder. I dag ser jag deras naturliga lekar och fantastiska egenskaper som överlevnadsstrategi och en innovativ kreativitet som de sedan tog med sig ut i livet. 

 
Jag har tidigare skrivit om vårt lilla barnbarn som är Född i böckernas värld. I helgen assisterade hon Bokhandlarn vid Höstboksfestivalen (Stenstansdagarna) på bokhandeln vid Vängåvan. Här är det författaren Jonas Trolles tur att intervjuas om boken "Jakten på Kapten Klänning" 
 

Kommentera här: