Vid pennan

Att skriva en text och lova total autenticitet är inte alltid så enkelt. Medvetet och ibland också omedvetet förändras små detaljer och texten kryddas med fiktiva inslag. Biografi, autiofiction, sanning eller fantasi. Det här har varit en del av de skrivuppgifter jag ägnat mig åt under hösten.
 
Här är ett av mina  "livstycken".
 

Jag tror inte att jag är ensam om att känna en viss ambivalens när jag uttalar mig om skolans gymnastik lektioner. Jag hatade redskapsgymnastik, cirkelträning och den gymnastik,  med armar uppåt sträck, som följde i Pehr Henrik Lings fotspår. Däremot älskade jag att spela pingis och de flesta av de lagspel som vi fick prova på och en av mina verkliga favoriter var brännboll. Den händelse som jag skall berätta om här, inträffade när jag gick mitt femte skolår i en mellanstadie- skola på landsbygden.

Vår fröken var gammal, utifrån de värderingar vi hade som 11-åringar, var hon jättegammal. Hon gick alltid klädd i kjol och blus och liknande kläder bar hon också på gymnastiklektionerna. Till det bar hon mörka tjocka strumpor och grova svarta skor. Efter att hon halkat och fallit  på skogården, visste alla elever, att under den långa kjolen fanns benkläder i rosa mameluckmodell. Vi spelade brännboll ute på skolgården. Det fanns både fotbollsplan och gräsytor kring skolan men de orangea konerna stod alltid uppställda på den stora grusplanen. Där fanns också långa, runda, tunga slagträn för pojkarna och små, platta, lätta för oss flickor. När jag i dag ser tillbaka på det här lektionerna så är det svårt att inte göra det utifrån ett genusperspektiv. De duktigaste flickorna och pojkarna blev alltid invalda först i ett lag, sedan valdes de resterande flickorna motvilligt in, en efter en. Jag var en av de där flickorna som blev tidigt invald,  men för mig var inte laget och vinsten det viktigaste, det var själva spelet som lockade mest. Jag var också en av de få flickor som provade på att använda de svår-hanterliga slagträ som mest liknade ett basebollträ. Ibland lyckades jag, ibland inte. Att kunna ta lyror är en bra egenskap i brännbollsspel och det var en av orsakerna till att jag tidigt valdes in i laget i kombination med att jag också ibland lyckades med det långa slagträet.

Den här soliga septemberdagen hade vi som vanligt gjort skolgården klar för spel, De fyra konerna och brännplattan fanns på plats, lagen var kompletta och spelet i full gång. Stämningen var hög och det var min tur att slå. Den här gången lyckades jag med det där önskeslaget och bollen gick högt och långt över mina skolkamrater där de stod utspridda på spelplanen. Det hördes ett sus över hela skolgården och jag sprang. Alla skrek, några rusade efter bollen som snabbt var på väg tillbaka till motståndarnas lagman vid plattan.

”Här kommer den” skrek kamraten som fångat den. Jag fortsatte springa runt kona efter kona, men tappade snabbt kontrollen på bollen .

”Men, kasta den då” hördes brännarens upprörda röst och plötsligt började utelagets spelare ropa ”Var är bollen?  Var är bollen?”

Jag hann springa min runda, men glädjen i mitt lyckade slag och att hinna varvet runt, mattades av den förvirrade stämningen. Innelagets spelare stod med gapande munnar kvar i sitt led medans utelaget irrade runt i ett febrils sökande efter bollen.

”Har någon sett bollen?” skrek nu alla på planen, men ingen visste var vart bollen tagit vägen.

Plötsligt pekade någon på fröken, som sakta rörde sig runt i letandet och vid henne fötter låg den, bollen som så lustigt studsat upp under hennes kjol. På den tiden skrattade man inte åt sin skolfröken, men ett fnitter  spred sig högre och högre över hela skolgården och tanken på att bollen legat i förvar en stund i hennes rosa underbyxor innan den ramlat ner på marken igen, gjorde att mitt långslag och min storartade varvning redan hade fallit i glömska hos alla.

Kanske föll ett dis över den här höstdagen, kanske hade frökens underbyxorna en annan färg och kanske minns någon annan händelsen på ett annat sätt. Inte vet jag, 50 år är en lång tid,  men det här är mitt minne, min berättelse och min sanning.

 
1 Delfinolinen i Viken:

skriven

Hi hi - vilken historia du har delat med oss :)
Din sanning ÄR din sanning - och en sanning med humor o fnitter :)
Jag hade också en gammal skolfröken under mellanstadiet - Rosa hette hon, så vi kallade henne i smyg för "Trosa", (rimmade på hennes förnamn) vilket sammanträffande med din historia, hm :O
Ha det bara bäst bland dina minnen

Svar: 😊
basilica@live.se

2 Ann:

skriven

Hej!
Vilka fina blommor. Vart har du hittat den blomsterängen?

Svar: Tack! Vid havet, utanför Gävle.
basilica@live.se

3 Delfinolinen i Viken:

skriven

Hm o hm . . .
Håller med - jättefina blommor :)
Men du - undrar bara - Gävle ligger strax vid Sandviken - och DU svängde inte förbi MIG - stående fika vet du :O
Nästa gång du åker förbi Gävle så kommer du hit o hälsar på - när du ändå är på G :O)
Går ju på samma besvär o "samma värk" eller hur :) Jag bor på markplan också - lätt eller hur :)
Varmt välkommen nästa gång min vän till delfinolinen i Viken
:D

Svar: Tack! Vilken härlig inbjudan. Den skall jag komma ihåg. 😊
basilica@live.se

Kommentera här: